Livet På En Kant

Första hela dagen hemma är snart avklarad, men shit vad tråkigt det är att inte kunna göra något. Har spenderat mycket tid framför datorn och jag borde försöka ägna tiden åt något vettigare. Det är däremot svårt eftersom jag inte tar mig någonstans och har svårt att utföra rörliga saker. Jag tar mig till köket och toaletten.

Fanny kommer väl om ett tag och då kommer jag att få "luftas". Det ska bli skönt. Redan sedan i morse har jag funderat på hur det kommer att gå att ta mig ner för trapporna. Antar att det kommer att gå, eller rättare sagt, det kommer att gå, men det krävs en del tid för det hela.

Jag har också funderat lite. Tänk om jag inte kommer att kunna gå normalt igen. Nu tror jag inte det, men risken finns ju alltid. Tänk om jag kommer att vara handikappad resten av livet. Vad fan ska jag göra då? Jag hatar ju liksom att inte göra saker. Jag tror inte själv att det kommer att bli så, men risken finns ju alltid när något sådant här händer. Sedan vet jag inte heller vad det var som hände och det gör det svårt att helt undvika det i framtiden. Kom precis på att jag ska passa på att ringa och boka en tid på Vårdcentralen för uppföljning av det hela. Nog för att jag hoppas att det bara kommer att leda till att jag åker dit och allt är ok för jag har blivit less på att träffa neurologer nu.

I helgen kanske jag kan ta mig till stallet en snabbis för att bara vara där. Det finns också annat jag hoppas kunna göra, men det innefattar inte bara mig utan vi får helt enkelt se vart allt bär.