Livet På En Kant

Nu känns det som att jag har en ursäkt för att vara lite småfet. Min Alzheimergen styr min hunger. Visserligen stod det tvärtom i artikeln jag precis läste i SvD, men jag tror att det är Alzheimergenen som gör att jag är hungrig hela tiden och inte ett fetma gen som de vill påstå.

Nog för att jag vet att man inte ska typ vara ironisk eller skämta om sådan här saker, men det är så jag är. Jag har redan en annan sjukdom, om man nu kan kalla det för det, som gör att jag blir hungrig. Det kändes ändå bra att få en till ursäkt till det hela. Satt precis innan det här och funderade på hur jag skulle klara hela dagen utan att svälta ihjäl.

Nu vet vi alla att det inte är mitt fel att jag är småfet utan jag har helt enkelt fel gener. Så, då var det avklarat! Nu vet jag och då behöver jag inte känna ångest, försöka följa någon diet eller göra något som helst annat än att bara leva på som vanligt och acceptera att jag inte kan göra något åt min genuppsättning. Det blir till att vara lite småfet hela livet och sedan magra av lite när jag blir något äldre. Jag behöver ju inte ens anstränga mig som det verkar enligt deras undersökning. Livet kommer att bli bra!