...nu är det bara smulorna kvar....
Satt precis och fnulade på ett inlägg, men jag kom inte riktigt på hur jag vill ha det. Det har med gårdagens gästblogginlägg att göra, typ. Antagligen lär jag aldrig skriva just det inlägget, om jag nu mot all förmodan inte får till det bra, vilket jag betvivlar. Det måste kännas rätt när jag skriver det också.
Jag hade som redan bestämt mig innan om en sak i "fallet" och nu när jag sovit lite på saken är det så det ser ut fortsättningsvis också. Känns bra, men jag vet inte om jag kan hålla det gentemot mig själv. Man kan inte både ha kakan och äta den. Det säger ju sig självt att den tar slut då.
Har ni tänkt på en sak förresten, ibland när man pratar med människor är det som att de ställer en fråga indirekt när de pratar med en fast de bara säger saken, utan att ställa frågan alltså. Det finns en person som jag pratade med för någon dag sedan där jag alltid får den uppfattningen, men jag är ju trög, och om man inte ställer frågan till mig kan jag naturligtvis inte att svara på den.
Jag bjuder heller inte in mig själv för jag utgår alltid ifrån att jag inte är "bjuden". Sista gången det hände var det ungefär som att personen mitt i "frågan" sa att "det finns en plats för dig också". Jag vet inte. Jag kanske inbillar mig.
Återigen till kakan som snart är uppäten. Jag tror att vi är inne på smulorna nu och snart är även dem slut och då är det som kört. När kakan jag är slut. Då försvinner jag - för alltid. De som känner mig vet att det stämmer. Jag försvinner. Jag är dessutom duktig på det - att försvinna alltså. Men, säger jag bara, smulorna är kvar, jag är kvar och då finns det faktiskt hopp och tro kvar.
Jag hade som redan bestämt mig innan om en sak i "fallet" och nu när jag sovit lite på saken är det så det ser ut fortsättningsvis också. Känns bra, men jag vet inte om jag kan hålla det gentemot mig själv. Man kan inte både ha kakan och äta den. Det säger ju sig självt att den tar slut då.
Har ni tänkt på en sak förresten, ibland när man pratar med människor är det som att de ställer en fråga indirekt när de pratar med en fast de bara säger saken, utan att ställa frågan alltså. Det finns en person som jag pratade med för någon dag sedan där jag alltid får den uppfattningen, men jag är ju trög, och om man inte ställer frågan till mig kan jag naturligtvis inte att svara på den.
Jag bjuder heller inte in mig själv för jag utgår alltid ifrån att jag inte är "bjuden". Sista gången det hände var det ungefär som att personen mitt i "frågan" sa att "det finns en plats för dig också". Jag vet inte. Jag kanske inbillar mig.
Återigen till kakan som snart är uppäten. Jag tror att vi är inne på smulorna nu och snart är även dem slut och då är det som kört. När kakan jag är slut. Då försvinner jag - för alltid. De som känner mig vet att det stämmer. Jag försvinner. Jag är dessutom duktig på det - att försvinna alltså. Men, säger jag bara, smulorna är kvar, jag är kvar och då finns det faktiskt hopp och tro kvar.
