Nu börjas det igen
Jag har ju haft en period nu där det mesta har flutit på bra för mig. Inga jobbiga saker som hänt. Allt har bara liksom varit bra och normalt. Jag har hela tiden undrat om mitt liv blivit normalt också - till idag.
I morse klev jag som vanligt upp och åkte till jobbet. Lätt stressad har jag varit hela dagen för jag gjorde en tabbe gällande min tidsplanering, men det tillhör vanligheterna hos mig. Jag stressade på rundan och halvsprang alltihop. Grejen är den att just den här rundan inte går att stressa så mycket. Lådorna sitter tokilla och man måste som gå liksom, ja det är svårt att förklara, inte riktigt rabatt, för man kan ju inte gå genom folks rabatter, men en del är gräs och en del är stenbelagt. Det är alltså radhus.
Mitt när jag går mellan två lådor på en stenbelagd yta känner jag som hur foten smetas iväg. Ni vet lite mjukt sådär. Den fick liksom en riktig mjuklandning och fortsatte åka lite kana i färdriktningen. Av ren rädsla drog jag åt mig benet och tittar förskräckt tillbaka - hundbajs! Någon lat jävla hundägare som inte kunnat ta upp bajset efter sin hund. Det är ju förjävligt.
Lite graciöst lyfter jag på benet och kollar under skon. Nog fan har det fastnat bajs där. Tro inte annat nu. Jag delar färdigt närmsta lådorna och ser ut en "gräsplätt". Vet ni status på gräs just nu? Nähä, nej, det kan jag tala om för er. Gräset har inga rötter just nu. Det är dött. Om man börjar gnugga foten där, fastnar det lera ovanpå bajset bara. Bajset blir kvar - nu under en lerpackning och gräsmattan? Ja, den blir ful!
Jaja, jag tänker ut en ny plan. Vattenpöl! Med tanke på all snö som varit i vinter och smält finns det gott om vatten just nu på vägarna. Sagt och gjort närmsta vattenpöl jag hittar stannar jag moppen. Jag funderar lite snabbt och konstaterar att lite plaskande med foten känns lämpligast. Sagt och gjort. Plaskar jag med foten i vattnet. Nej, jag vet. Jag vill inte heller veta hur det såg ut, men det är lugnt, om vi någonsin undrar går det att ta reda på. Jag hade nämligen publik!!!
