Enligt mig själv: Mitt största problem!
Idag har mitt största problem dykt upp. I hate it! Jag önskar att jag kunde göra något åt det. Någon gång för länge sedan tror jag att jag kanske försökte, men nu har jag som övergått i ett stadie där jag helt enkelt accpeterar att det bara är så här. Det är inte så jag vill ha det.
Nu tänkte jag att jag måste för det första erkänna för er andra här. Det kanske gör att ni får lite större förståelse och det gör det enklare för mig att komma över det. Jag tror att det fungerar lite som att om jag skriver något här blir det riktig sanning och inte förrän något är riktig sanning kan det man komma över det. Nu behöver man kanske inte precis skriva det här, men erkännandet inför andra var nog mer det jag var ute efter. När erkännandet nu har kommit betyder det att jag kommit till stadiet där jag vill komma över det här och gå vidare. Jag vill inte längre ha det här problemet.
Då till själv problemet. Jag vaknade på sjukt dåligt humör. Det gick väl så att säga an till en början, men jag har stött på patrull idag.
Dagen inleddes med att jag gick till bussen. När jag precis rundar hörnet ser jag buss nr 1 köra iväg, det är innan jag ser busshållplatsen, fan, tänker jag. Skyndar mig fram men är fortfarande ganska lugn för jag åker med buss nr 3. Det var bara det att buss nummer 3 precis stängde dörrarna när jag ser busshållplatsen. Jag uppgraderar då tanken till "Helvete!". Det är ungefär i det här läget jag kommer ihåg att jag höftade tiden igår när jag tappade telefonen i backen och den flög iväg i bitar. När batteriet åker ur nollställer den nämligen tid och datum. Mitt fel helt och hållet alltså. Till min "stora glädje" i mitt dåliga humör ser jag ändå en människa stå kvar. Det innebär att buss nr 2 inte kommit ännu och den kör förbi så att jag kan ta tåget. Summan av detta var att hur det nu än är möjligt åkte mitt humör ännu mer i botten, fast det redan var där, det kanske bara fällde ut hullingarna.
Jobbet gick väl ok. Jag var ju inte på topp idag. Under delningen gjorde jag ändå en uppryckning och sprang som en galning. Allt för att inte förlora. Seriöst har jag inte sprungit så på jag vet inte hur många år. Det gick bra också. När jag delat sista porten och börjar cykla känner jag hur jag har punktering. Whatthefuck! Jävla skit! Någon högre makt vill tydligen att jag ska ha sådana här djävulsdagar. Sitter och väntar på en ny cykel, och det var faktiskt inte roligt. Kommer in efter den som jag hade tävlingen med, såklart. Hela dagen är ju förstörd.
Nu till själva problemet. Jag försöker hitta fel hos andra. Det är andras fel, hela mitt liv är faktiskt andras fel de här dagarna. Dessutom blir jag otrevlig och typ deprimerad. Det är inte roligt. Jag måste lösa det här på något sätt. Jag måste hitta någon tankebana som jag kan komma in på istället. Jag vill inte ha sådana här dagar. Jag vill bara ha bra dagar i mitt liv.
Nu ska jag åka till stallet och hoppas att inget mer jävlas för mig idag. Jag tycker att jag fått tillräckligt.
Nu tänkte jag att jag måste för det första erkänna för er andra här. Det kanske gör att ni får lite större förståelse och det gör det enklare för mig att komma över det. Jag tror att det fungerar lite som att om jag skriver något här blir det riktig sanning och inte förrän något är riktig sanning kan det man komma över det. Nu behöver man kanske inte precis skriva det här, men erkännandet inför andra var nog mer det jag var ute efter. När erkännandet nu har kommit betyder det att jag kommit till stadiet där jag vill komma över det här och gå vidare. Jag vill inte längre ha det här problemet.
Då till själv problemet. Jag vaknade på sjukt dåligt humör. Det gick väl så att säga an till en början, men jag har stött på patrull idag.
Dagen inleddes med att jag gick till bussen. När jag precis rundar hörnet ser jag buss nr 1 köra iväg, det är innan jag ser busshållplatsen, fan, tänker jag. Skyndar mig fram men är fortfarande ganska lugn för jag åker med buss nr 3. Det var bara det att buss nummer 3 precis stängde dörrarna när jag ser busshållplatsen. Jag uppgraderar då tanken till "Helvete!". Det är ungefär i det här läget jag kommer ihåg att jag höftade tiden igår när jag tappade telefonen i backen och den flög iväg i bitar. När batteriet åker ur nollställer den nämligen tid och datum. Mitt fel helt och hållet alltså. Till min "stora glädje" i mitt dåliga humör ser jag ändå en människa stå kvar. Det innebär att buss nr 2 inte kommit ännu och den kör förbi så att jag kan ta tåget. Summan av detta var att hur det nu än är möjligt åkte mitt humör ännu mer i botten, fast det redan var där, det kanske bara fällde ut hullingarna.
Jobbet gick väl ok. Jag var ju inte på topp idag. Under delningen gjorde jag ändå en uppryckning och sprang som en galning. Allt för att inte förlora. Seriöst har jag inte sprungit så på jag vet inte hur många år. Det gick bra också. När jag delat sista porten och börjar cykla känner jag hur jag har punktering. Whatthefuck! Jävla skit! Någon högre makt vill tydligen att jag ska ha sådana här djävulsdagar. Sitter och väntar på en ny cykel, och det var faktiskt inte roligt. Kommer in efter den som jag hade tävlingen med, såklart. Hela dagen är ju förstörd.
Nu till själva problemet. Jag försöker hitta fel hos andra. Det är andras fel, hela mitt liv är faktiskt andras fel de här dagarna. Dessutom blir jag otrevlig och typ deprimerad. Det är inte roligt. Jag måste lösa det här på något sätt. Jag måste hitta någon tankebana som jag kan komma in på istället. Jag vill inte ha sådana här dagar. Jag vill bara ha bra dagar i mitt liv.
Nu ska jag åka till stallet och hoppas att inget mer jävlas för mig idag. Jag tycker att jag fått tillräckligt.
