En av få jag faktiskt saknar
Ibland ter sig saker så konstigt. Både ni och jag vet ju att min hjärna har en egen liten fabrik med idéer numer. En sak som jag funnit lite konstigt är att jag på senare tid upprepade gånger i veckan, varje dag vill jag nog inte påstå, men då har jag tänkt på en person.
Det är en av få personer som jag faktiskt saknar. Tyvärr tror jag inte ens att denna finns kvar i vårat jordeliv längre. Den här personen var inte den mest omtyckta, men jag tyckte om henne. Hon var speciell och ja, jag vet inte varför jag överhuvudtaget tar upp det här. Vi var grannar under några år. Från början när jag flyttade tänkte jag inte på henne ofta, det kan jag erkänna, utan det har varit nu under flera veckor faktiskt. Ibland undrar jag om inte "de" är och hälsar på fast de inte finns kvar här.
Jag tror ju inte på Gud eller så. Jag är inte religiöst troende. Det kan jag stå för, men jag är med i Svenska kyrkan, alltså jag betalar kyrkoskatten. Det gör jag nog bara för att jag tycker att kyrkorna ska finnas kvar. De är en del av Sveriges landskap. Jag tycker om att titta på kyrkor och kyrkogårdar och läsa på stenarna. Tyvärr tycker de flesta andra att man är en nörd, men jag antar att jag är det också. Jag har insett det nu.
Tillbaka till troende biten. Jag tror ju ändå på något. Det måste man nog göra annars blir man knäpp. Jag tror att det finns någon högre makt, inte en Gud eller så, men något som styr våra liv på något sätt. Jag tror att vi alla har något här i livet vi ska lära. Något som vi behöver i framtida liv. Ja, jag tror inte att vi bara lever ett liv. Var, när och hur de andra liven är det vet jag inte, men jag vägrar tro att jag dör och sedan tynar bort i intet liksom. Dessutom har jag bestämt att jag ska bli ihågkommen när jag dör. Tydligen är det ingen som glömmer mig redan nu i livet så det kan ju inte bli svårt att ordna med det sista.
Precis innan jag började skriva det här kom jag att tänka på henne igen. De gånger när hon kallade andra "Dyngspridare" och dyngspridare i hennes värld, ja, det fattar ni nog; Det är skitsnackarna! Passande ord för den benämningen om ni frågar mig, mer beskrivande!
Det är en av få personer som jag faktiskt saknar. Tyvärr tror jag inte ens att denna finns kvar i vårat jordeliv längre. Den här personen var inte den mest omtyckta, men jag tyckte om henne. Hon var speciell och ja, jag vet inte varför jag överhuvudtaget tar upp det här. Vi var grannar under några år. Från början när jag flyttade tänkte jag inte på henne ofta, det kan jag erkänna, utan det har varit nu under flera veckor faktiskt. Ibland undrar jag om inte "de" är och hälsar på fast de inte finns kvar här.
Jag tror ju inte på Gud eller så. Jag är inte religiöst troende. Det kan jag stå för, men jag är med i Svenska kyrkan, alltså jag betalar kyrkoskatten. Det gör jag nog bara för att jag tycker att kyrkorna ska finnas kvar. De är en del av Sveriges landskap. Jag tycker om att titta på kyrkor och kyrkogårdar och läsa på stenarna. Tyvärr tycker de flesta andra att man är en nörd, men jag antar att jag är det också. Jag har insett det nu.
Tillbaka till troende biten. Jag tror ju ändå på något. Det måste man nog göra annars blir man knäpp. Jag tror att det finns någon högre makt, inte en Gud eller så, men något som styr våra liv på något sätt. Jag tror att vi alla har något här i livet vi ska lära. Något som vi behöver i framtida liv. Ja, jag tror inte att vi bara lever ett liv. Var, när och hur de andra liven är det vet jag inte, men jag vägrar tro att jag dör och sedan tynar bort i intet liksom. Dessutom har jag bestämt att jag ska bli ihågkommen när jag dör. Tydligen är det ingen som glömmer mig redan nu i livet så det kan ju inte bli svårt att ordna med det sista.
Precis innan jag började skriva det här kom jag att tänka på henne igen. De gånger när hon kallade andra "Dyngspridare" och dyngspridare i hennes värld, ja, det fattar ni nog; Det är skitsnackarna! Passande ord för den benämningen om ni frågar mig, mer beskrivande!
