Publicerad 2011-07-14 17:56:13 i Tankar om att ha Livet På En Kant,
Igår pratade jag med en person. Vi pratade ganska länge och han fick mig att inse hur dum jag varit. Jag har på en punkt gjort exakt vad jag lovade mig själv att göra. Det var inget roligt att inse det. Jag mår faktiskt lite illa över det. Det är till och med så att jag försökte åtgärda det hela, men det gick inte heller bra.
Nu sitter jag här och ja, jag vet inte vad, men funderar ut hur jag ska lösa situationen. Jag borde egentligen skriva exakt vad det var och vad jag gjort, men risken är överhängade att personen det berör läser. Nu kanske det är så att personen inte uppfattat läget och inte fatttar att det är den det handlar om, den kanske inte fattar och blir sur för att jag skriver om det, alternativt att den fattar och tycker oj, äntligen inser puckot hur korkat det är (puckot är jag då alltså).
Den här personen jag pratade med igår vände på det hela som att jag vore den andra(som jag uppenbarligen betett mig som ett svin gentemot) och hur jag skulle reagera på mitt eget beteende. Nu är det inte något jag sagt eller gjort utan det handlar mer om min inställning och syn på förhållandet mellan mig och den andra. Det bildas alltid ett förhållande mellan människor ni vet, arbetsplats, vänner osv osv.
Som sagt lovade jag mig att inte ta min ångvält, som jag tar ut lite nu och då, och köra mitt race. Jag lovade mig själv att visa respekt och, jag vet inte om vi kan kalla det avstånd i just det här fallet. Jag var verkligen noga med att inte passera gränsen och verkligen visa den respekt som personen i fråga bad om. Dock missade jag totalt på en punkt. Ta aldrig någon för givet!!! I hate it och det gör antagligen du också. Ibland tror man verkligen att man är Guds gåva till mänskligheten. Om inte verkar jag tro det ibland. Alldeles för kaxigt. Nej, det håller inte. Om någon annan tror att jag finns där no mather what. Bara känslan av det gör att jag säger Stop! Inget mer nu, sedan tar jag mitt, går och vänder mig aldrig om. Jag kommer heller aldrig tillbaka. Den spärren är ännu obesegrad.
Igår under samtalet sa jag det rakt ut. Jag har gjort exakt det här jag precis beskrev. Så jävla dumt. Hur ska jag nu åtgärda det? Tur att jag har bra vänner som kan tala om när jag är dum i huvudet och övergår till att vara puckot, för jag erkänner: Jag har varit puckot!
Publicerad 2011-07-10 21:11:00 i Tankar om att ha Livet På En Kant,
Jag vet ärligt talat inte var jag får allting i från. Alldeles nyss satt jag och surfade runt lite. Personligen tycker jag att DN är en bra tidning som - oftast - brukar innehålla vettiga saker, men alltså seriöst. Nu vet ju vi att jag inte är normal. Det har vi tillsammans konstaterat förut, men VAD är det inte jag hittar för artiklar på DN.
Först ut en artikel om "Knull-De-Luxe". Alltså seriöst. Här får man information som man kanske inte vill ha.
Först ut var Nationella hivrådet med ”Knull de Luxe” som innehåller en app som hittar till närmaste kondomförsäljare. Nu presenterar Lafa – enheten för sexualitet och hälsa vid Stockholms landsting – en app som vill påminna unga vuxna om att inte glömma kondomen i sommar. Bland annat med hjälp av en ”liggkurva”.
Den här artikeln hittade jag strax efter att jag läst artikeln Insekt tar till snoppen för superstark ”sång”. När det gäller den här artikeln undrar jag var skillnaden mellan insekten och en vanlig man är. I artikeln kan man läsa följande: gnider snoppen mot magen varvid ett mäktigt ljud skapas och ganska ofta tycker jag mig se män som går åt det håll penisen styr. Kolla runt lite nästa gång du är ute. Det är inte så svårt att upptäcka dem. För det första är de ganska många och för det andra utmärker dem sig genom att kroppen bokstavligen går åt det håll penisen är. Kolla!
Tidigare idag var jag också inne på DN, jag är där ganska ofta. Just för att jag anser att deras artiklar är lite mer sakliga. Nu vet jag inte om jag måste ändra uppfattning efter idag, eller, om det helt enkelt är jag som dras till den här typen av artiklar. Tidigare idag läste jag nämligen: Sexleksaker farliga för din hälsa, enligt gröna. Ja, tydligen kan man bla drabbas av fetma. Sure! Det är säkert sexleksakerna som är den primära anledning till fetma. Så, nästa gång du ska ge ett bantningsråd, säg åt den feta personen att sluta använda sexleksaker, eller förresten. Säg åt alla personer du anser är feta att sluta använda sexleksaker och de som behöver gå upp i vikt att börja. Det är dagens bantningstips!!
Publicerad 2011-06-27 18:25:08 i Tankar om att ha Livet På En Kant,
Nu har jag lite problem här. Bara för att jag ens skriver om det här har jag en känsla av att det här inte kommer att bli bra, men nu skiter jag i det. Saker blir inte alltid bra och jag orkar inte fundera över det mer. Så är det med det!
Skit sak samma liksom. Min blogg - jag skriver vad jag vill. Läs inte om du inte är beredd att ta det som skrivits.
Ni vet det här med bekymmer. Jag har ett nu! I livet finns det som oskrivna regler. Idag ska jag ta upp en av dem. Den heter något i stil med - jag hörde av mig sist, nu är det din tur.
Jag hörde av mig sist alltså är det motpartens tur att höra av sig. Så fungerar det i min värld. Det beror iofs på hur väl man känner personen hur nitiskt man måste följa den regeln. Just i det fallet jag nu ska berätta om är den tillämpad.
Igår bestämde jag mig för att om motparten i detta inte hört av sig inom veckans slut måste jag säga upp bekantskapen. Jag vet, jag är en drastisk människa, men det fungerar så här. Det var ett noga övervägt beslut och det kommer efter funderande och övervägande. Jag hörde av mig sist, men den andra har inte hört av sig. Det innebär i min värld noll intresse och då är det så. Finito!
Till saken hör att idag kom djävulen fram, ni vet det är som att man har en djävul och en ängel på var sin sida som talar om saker. Idag var alltså djävulen framme och tyckte att jag skulle höra av mig. Why liksom? Djävulen ligger och trycker på med sina idéer om varför och än så länge har jag stått emot. Ska inte lägga mig.
Är det bara jag som har en sådan djävul, eller bär ni en inom er också? Det kanske är så att den ena sidan är mer dominant än den andra. Hos mig är det bara att konstatera att djävulssidan dominerar totalt. Det är väldigt sällan jag känner att jag har någon ängel. Den biten har djävulen sett till att jag får sköta helt på egen hand. Jaja, alla våra liv ser väl olika ut helt enkel.
Publicerad 2011-06-19 23:12:59 i Tankar om att ha Livet På En Kant,
Jag vet inte riktigt vad som hänt den senaste tiden, men på marknaden Intressenter av Jenny har det dykt upp ganska många aktörer. Det är inte direkt så att jag har letat eller så utan de verkar helt enkelt bara dyka upp på de mest konstiga stället. Egentligen är det väl bara att tacka och ta emot.
Lite är det på det sättet att jag kan sålla lite. Det känns bra. Jag vet inte varför de dyker upp just nu heller, men för underhållningsvärdet kanske jag ska prova på några av dem. Det är ju inte direkt så att jag har mycket att göra om dagarna just nu. Jag kan ju liksom inte ens gå ut med hunden. Faktum är att det är ganska roligt att ha intressenter. Speciellt när man är singel. Då är det ju bara att köra! Jag trivs bra som det faktiskt. Singel alltså. Livsstilen passar mig bra. Jag är nog lite av den flirtigare typen som person och när man är singel är det bara att köra på då.
Jaja, det är nog bara att tacka och ta emot så länge det varar. Folk verkar dessutom tro att jag är närmre 20 numer och det är väl inte heller något negativt. Inte för att jag känner att jag på något sätt lever efter en viss ålder, men det är nog ändå tacksamt att inte åldras. Nu tycker väl jag att det här med hur gammal jag ser ut har gått till överdrift och det börjar kännas uttjatat att de tror att jag inte är äldre, men men....det kommer nog en dag när jag tyker att det är underhållande igen. Hellre kanske att se tio år yngre ut än att se tio år äldre ut.
Jag tror att man blir som den ålder man känner sig och jag känner aldrig att jag ens åldras och det kanske helt enkelt är det som gör att jag ser yngre ut.
Nej, nu ska jag sluta klaga över mina i-landsproblem och lägga mig och sova. Förhoppningsvis väntar en ny vecka med bara tillfrisknande och redan nu känns det som ett mirakel att jag är så pass bra som jag redan är. Bara de här fyra dagarna som jag varit hemma har jag blivit en miljon gånger bättre. Innan veckans slut kanske jag nästan är tillbaka i normaltillstånd. I morse gjorde jag en neurolog-check och vänster sida är fortfarande sämre, men jag tror att det inte kommer att vara ett konstant problem.
Publicerad 2011-06-18 15:40:07 i Tankar om att ha Livet På En Kant,
Jag har nog sett mig som en mer framåt människa i livet. Nu känner jag att det ibland tar stopp. Jag vet inte vad det beror på. Det är ungefär som en mental spärr som satt sig i mitt huvud. Oftast brukar jag försöka sätta mig in i om man vänder på saken och jag betraktar mig själv. Om det handlar om en annan person brukar jag sätta mig in i tvärtom situationen. Alltså jag byter plats med den andra människan och tänker hur jag skulle reagera om det vore jag som blev "utsatt" för mig själv.
Jag vet inte om det är rätt sätt att göra saken på. Tänk som exempel. Nu är det här taget från verkliga livet och jag vet att den det handlar om läser. Du ser en person på bussen som du finner attraktiv. Egentligen vill du ha kontakt med personen, men du kan inte göra annat än att titta. Låt säga att det vore tvärtom. En vilt främmande person kommer fram på bussen och pratar med dig och visar intresse. Skulle inte du bara bli smickrad? Det skulle nog jag, oavsett om jag fann den här vilt främmande människan intressant eller inte skulle jag definitivt kliva av bussen med ett leende och gå därifrån gladare.
Vad är det då som gör att man inte gör så? Normerna säger att det är fel. De oskrivna lagarna om hur man ska bete sig tillåter inte det här. Jag tycker att vi ska skita i vad fan andra tycker. Jag har gjort liknande saker i mitt liv ett antal gånger. Visserligen aldrig gått fram till någon på bussen, men liknande saker. Det har aldtig slutat dåligt. Det sämsta som har hänt är väl att jag inte fått någon respons på mitt intresse, men jag har fortfarande känt mig lite stolt över att jag gjort något som andra inte vågar. Det ni! Det är belöningen. Tio plus i självförtroendekassan. Det är inte varje dag man får de. Dessutom har det gett mig äran att ge den andra (minst) tio plus i dennes kassa.
Så varför nästa gång inte bara prova. Det värsta som kan hända är att det är lite pinsamt, men du kommer för alltid att bli ihågkommen. Tro mig, jag vet!
Publicerad 2011-05-25 23:25:23 i Tankar om att ha Livet På En Kant,
Ibland önskar jag att jag vore lite spännande. Min syn på mitt eget liv är att det är ganska dött och trist. Det händer liksom aldrig något. Nu har jag mer börjat fundera lite på - vad är det jag vill ska hända? Det är inte så att jag eftersträvar att något speciellt ska hända. Jag vet liksom inte. Det är bara det att jag inte tycker att det händer något.
Typ varje dag när jag träffar andra människor ser jag på dem, dvs er, som att ni har det perfekta livet Mitt liv är trist och tråkigt, dåligt osv. Fast jag tycker ju egentligen inte det heller. Alltså vafan. Det är något fel på mig. Inte tycker väl ni själva att ni har perfekta liv? Och, tycker ni verkligen att jag har så tråkigt trist och grått? Nej, jag tror nog inte att det är så det fungerar.
Alla liv tillsammans är nog en balansvåg att perfektionism och skit. Ibland kommer skiten komprimerad och ibland kommer det perfekta komprimerat. Livet är väl bara eller? Oavsett vad som händer; Livet går vidare. Imorgon är en annan dag. Den första på resten av ditt liv. Vad gör väl det om mitt liv är trist, tråkigt och grått? Ingenting. Imorgon kan jag få solen att skina över det och det kan bli perfekt. Är det därför som jag bara tar det som det kommer?
Om vi alla bara ser de positiva sakerna som händer imorgon och låter resten rinna av oss lika fort som det kom dig. Då lovar jag dig att solen kommer att skina igen de tjockaste och gråaste regnmålen. Solen kommer att skina, bara om du låter den.
Publicerad 2011-05-18 21:04:56 i Tankar om att ha Livet På En Kant,
Idag har varit en konstig dag. Den har varit väldigt upp och ner. Två samtal har jag kommit ihåg och det sjuka är att jag redan innan det ena samtalet kom upp tänkt berätta en sak för er.
Alla dagar är det inte lätt att vara jag. Tyvärr så är det. Fortfarande när det gått över fyra år har jag ångest varje gång jag träffar en ny människa. Jag önskar att jag vore någon annan eller egentligen inte att jag vore någon annan utan bara att jag inte vore jag. Det är en blandad känsla. Det är inte mig själv jag är rädd för att de ska träffa utan min historia. Det är sjukt, tragiskt och galet. Jag vet. Jag vet däremot inte vad jag ska göra för att komma över det. Om jag visste det, då skulle ju allt kunna bli mycket lättare.
Egentligen är det inte jag personligen som är anledningen till detta utan mer den enorma förnedring som jag blev utsatt för. Tro mig. Jag har bokstavligen varit i botten och skrapat. Allt vad lögner och skit ni någonsin fått genom hela er livstid har jag fått komprimerad. Jag har dessutom fått en stämpel. Länge trodde även jag själv att jag var stämpeln jag fått. Idag vet jag bättre. Jag är inte sådan.
Länge har jag funderat ut lösningar på mitt problem, men på ett eller annat sätt är det alltid ett sätt att fly. Fly ifrån vad? Den frågan ställer jag mig själv, men vad är det jag flyr ifrån. Er eller min egen acceptans av mitt livsbagage? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag tror, och hoppas, att jag börjat resan mot min egen acceptans av vad jag behövt gå igenom. Jag har också börjat fundera över hur jag kan använda det här till något positivt och kanske hjälpa någon annan. Då kommer vi till nästa problem. Svenskar har sådan lite acceptansnivå på allt som inte är normalt. Det kanske inte heller är konstigt att jag gått in i någon form av regresseion i mitt eget liv. Jag orkar liksom inte bära med mig hela bagaget samtidigt.
När man hamnar i en sådan kris testas verkligen ens vänner och jag är ledsen, men selektionen blev stor. Det var faktiskt otroligt jobbigt och som jag skrivit tidigare var det första jag tänkte när jag vaknade varje morgon vilket som skulle vara det bästa sättet att dö. Jag vet vilken som var min favorit att tänka på. Det var att hänga sig i kroken vid trappen. Ni kanske inte vill läsa det här, men jag behöver faktiskt berätta och ni måste faktiskt inte läsa. Innan jag klev upp ur sängen varje morgon tittade Vson med sina stora mörka ögon och lite korkade valpblick på mig och jag kunde bara inte lämna honom själv. Det var min enda räddning. Han höll mig levande.
Det är nästan så att jag själv börjar gråta när jag skriver det här för jag kommer så väl ihåg känslan. Jag blir så rädd för det är så lätt att fly. Idag har jag inga sådana tankar, men det finns så många andra som kanske missar chansen att fortsätta leva.
När jag tänker efter finns det faktiskt bara en enda person som var min enda sanna vän och det säger väl en del. Grejen är den att vid sådana här tillfällen lär man sig att det går att gå vidare själv. Det går att överleva mycket. I slutändan gör det bara en starkare och idag finns det inget som knäcker mig. Jag kliver upp och går. Jag ser alla små människor runt omkring mig och det känns som en tv-serie där jag är en åskådare.
Jag är inte deppig eller det minsta nere i dagens läge. Det är inte det. Det enda jag egentligen ville skriva här var att jag har något väldigt jobbigt att gå igenom, men det handlar nog i slutändan bara om min egen rädsla. Inlägget gjorde en liten spin-off. Egentligen kanske jag borde skriva en bok om hela den här händelsen, men jag vet inte. Då måste jag ställa mig frågan; för vem? Så länge det inte är för mig själv kommer den inte att komma. En sak har jag kommit fram till idag. Jag ska inte fly genom att flytta eller byta efternamn. Det ska jag inte. Jag ska lära mig att acceptera vad som hänt. Jag kommer aldrig att förstå, för i min värld ingår det inte att man gör en sådan sak mot en annan människa, men jag ska lära mig acceptansen. Det är enda sättet för mig att gå vidare. Varför ska jag flytta på mig? Det är de som inte kan ta mig för den jag är det är fel på, inte mig.
Publicerad 2011-05-03 22:20:19 i Tankar om att ha Livet På En Kant,
Idag blev det ingen ridning. Jag räknade ut att eftersom hästarna gick ut före det började snöa hade de inga täcken på sig. Sånt som händer, men jag rider inte på hästarna om de stått ute och blivit kalla i regn eller snö. Norton hade lite ont i ryggen, precis som han brukar ha när det regnat kallt på honom, så han fick ha täcke på sig i natt. Ante däremot är inte så känslig så han kan fortsätta gå utan. Om det är kallt och regnigt imorgon också får Norton ha det på under dagen.
Ikväll har jag som vanligt sett på House och det var ett ovanligt bra avsnitt. Jag tycker verkligen om det programmet. Jag tror att i oss alla finns en liten House ändå som vi drömmer ska kunna komma fram vid vissa tillfällen. Ni kanske inte vill erkänna, men det är så det är.
Imorgon får jag se vad jag hittar på med hästarna. Jag börjar vänja mig lite vid arbetsbördan på det här jobbet. Även om jag hade ett rörligt jobb innan är det en helt annan typ av arbete på det här jobbet och jag har varit riktigt slut. Det är tur att jag den här månaden köpte tillskottet som jag börjat ta. Ibland tar jag det två gånger per dag när jag arbetat och ska rida hästarna efteråt och jag tar det alltid på morgonen innan jag börjar arbeta. Jag känner att det gör en otrolig skillnad. Imorgon får vi också se om jag kan bearbeta min nya underhållning lite. Det låter lite elakt, men det är verkligen min nya underhållning. Jag ska berätta mer om det blir något roligt av det. Om inte annat har jag fått några dagars underhållning. Det är bra när man kan samköra olika saker och den här underhållningen är i stallet så det är bra. Två flugor i en smäll liksom. Det var så förut också, men då var det inte i stallet jag hade underhållningen.
Nej, nu måste jag sova. Hungrig är jag redan, men det får vänta tills frukost imorgon. Jag ska passa på att drömma om att jag är som House nu när jag lägger, för mer än drömma om det vill jag nog inte.
Publicerad 2011-05-03 19:14:21 i Tankar om att ha Livet På En Kant,
Idag efter lunch när jag jobbade funderade jag lite och har kommit fram till en sak. Jag ska slut lösa mina problem. Det känns helt onödigt och som slöseri med tid. Dessutom försvinner det väldigt mycket tid på att fundera ut lösningar till problemen. Jag kom fram till slutsatsen att det är bara att låta livet fortgå och leva dagen. Det kanske låter lite naivt. Det är det nog också. Om historien skulle sluta här. Nu gör den inte det. Jag ska berätta.
Under den större delen av mitt liv har allt bara flutit på. Allt i mitt liv har bara gått som på räls. Ibland har det dykt upp problem som jag inte ägnat alltför stor vikt vid och whoops så har problemen löst sig själva. Allt medan jag stått och tittat på. Under ett kort tag, flera av er vet när, gick det inte den här vägen och då fick jag stora problem. Grejen är den att livet flera gånger sa åt mig att något var fel, men jag såg inte och lyssnade inte. Däremot hörde jag hela tiden. Allt blev bara pannkaka.
I dagsläget har jag kommit tillbaka på rätt köl och mina problem löser sig återigen av sig själva. Idag tex fick jag ett samtal om ett lite tinywiny problem som jag haft, eller telefonsamtalet löste problemet åt mig. Inte för att hon på andra sidan luren hade en aning, men det gjorde det ändå.
Jag vet inte om det är så att jag styr sakerna åt problemlösande håll eller om det är någon hemlig makt som löser dem åt mig. Jag vet ärligt talat inte. Däremot är det otroligt skönt att vara tillbaka här. Det känns äntligen som att jag kan skapa något. Numer litar jag inte fullt till hundra procent på det här utan måste vänta innan jag sett resultatet. Det jag litar på är att livet tar mig dit jag vill i slutändan och det är väl ändå huvudsaken. Trots alla problem.
Tillsammans kan vi fundera på om det kanske är så att när man lärt sig läxan av problemet kanske det löser sig, men om man inte lärt sig läxan blir man prövad om och om igen. Jag kanske här lärt mig läxan av just de här problemen och nu kan gå vidare.
Faktum är att det känns ganska bra just nu. Det känns som att jag och livet är vänner. Ett tag var vi ovänner, men för tillfället har vi försonats. Nu kan vi bara hoppas att det dröjer innan vi stöter ihop igen. Det lär hända. Jag har bara levt en tredjedel av mitt liv och har mycket kvar att lära.
Jag brukar inte använda andras bilder, men jag känner att det verkligen är så här mitt liv känns. Det ena hjärtat till livet gick sönder och nu har jag hittat ett nytt inuti.
Bilden är hämtad från:
http://madiore.files.wordpress.comPublicerad 2011-05-02 21:55:54 i Tankar om att ha Livet På En Kant,
Ibland, eller ganska ofta faktiskt, tänker jag att mitt liv är innehållslöst, tråkigt, meningslöst, jag åstadkommer ingenting osv osv osv. Sanningen är den att jag egentligen inte har en aning om hur era liv ser ut. De flesta som skriver en blogg skriver: Idag åt jag en macka.(bilder på vilka kläder man har på sig) Åkte till jobbet/skolan. Sedan åt jag lunch. Tog tåget hem och det var en minut sent. Åt middag. La mig och sov. Nu säger jag inte att alla är så, men vem fan är intresserad av det?? Jag vet inte, jag läser inte så många bloggar och även om jag försöker tycker jag att de är tråkiga. Jag vill ju läsa OM människan, inte vad den gör.
Det där blev en liten spin-off. Inlägget skulle handla om hur tråkigt mitt liv är. Eller är det verkligen det? Har jag tråkigt? Vad gör ni andra som jag inte vet? Till saken hör att vi vet nästintill ingenting om våra medmänniskor eller vad det gör när de stänger dörren hemma. Jag vet inte om mitt liv är tråkigt jämfört med ditt. Jag vet inte heller ommitt liv är mindre innehållsrikt än ditt. Jag vet inte vad du vet om mig eller hur du uppfattar mig och det spelar nog heller ingen roll. Jag lever i min lilla bubbla och jag kör mitt race liksom. Du vet inte vad jag vill uppnå som jag känner att jag inte uppnåt. En av anledningarna till att jag inte känner att jag åstadkommit något beror ju på att jag inte uppnåt vissa mål jag satt.
Ibland sitter jag och funderar över hur jag ska komma dit. Just idag vet jag inte. Det kräver ju att man gör vissa uppoffringar och när man måste göra sådana måste man fundera över om priset är värt att betala. Är det det? Blir mitt liv verkligen bättre om jag är sådan.
Ibland också, eller nu kommer vi till något jag tänker ganska ofta, är att jag ser andra som perfekta. Det är bara för att jag ser en enda sak hos någon annan som jag också vill och då målar jag upp en bild av det perfekta livet i mitt huvud. När jag gör så blir det indirekt så att hela världen är mycket, mycket bättre än mig eftersom jag inte kan uppnå mina mål. Det är inte rimligt om vi tänker efter och jag borde sänka ribban när det gäller mig själv. Rom byggdes inte på en dag. Förra veckan gjorde jag något jag är stolt över och det skulle kunna vara en början till att uppnå mål ett.
Publicerad 2011-05-02 16:42:40 i Tankar om att ha Livet På En Kant,
Ibland har man ångest över fel saker. Det bara är så. Vissa människor blir också kallade för krångliga, eller det är nog inte krånglig jag egentligen skulle vilja ha i det här fallet, nej, det är det nog inte, men, men, ni fattar vad jag är ute efter. Jag skulle ju fråga om jag kunde få köpa torv till hästarnas boxar av dem som jag jobbar hos och bara för att andra typ snackar lite hade jag lite ångest över att behöva fråga. Till saken hör att jag fick ett väldigt enkelt ja till svar. Ingen ångest hade jag behövt ha överhuvudtaget dessutom gick jag ner 10 kg på kuppen. Allt löste sig perfekt!!
Nu ska Norton få en fluffig bädd att sova på så att han blir glad, Ante blir ju inte utan han heller utan han ska också få fluff att sova på.
Nu ska jag alldeles strax åka till stallet och idag blir det bara lite stallfix för jag och hunden ska vara hemma igen till kl åtta för då ska vi titta på Total Blackout på Femman. Jag brukar inte titta på tv för jag tycker att allt är tillknöcklat och tillgjort, men det här programmet kändes äkta roligt utan att på minsta sätt vara förnedrande för deltagarna. Jätteroligt och lyckat av Femman tycker jag! Jag hoppas att de andra kanalerna tar efter och att det är den här typen av tv vi ser i fortsättningen och att skiten försvinner.
Publicerad 2011-05-01 21:02:53 i Tankar om att ha Livet På En Kant,
Alltså det här är inge´ bra. Nu börjar jag bli likadan som förut, eller jag vet inte om jag börjar bli likadan eller om annat börjar kännas lika. Jag har iaf kommit fram till att mitt liv börjar vara tråkigt! Jag och Ante är samma skrot och korn. Vi behöver underhållning! Därför måste jag komma på sätt att underhålla mig med. Ante är ju kreativ har vi märkt. Med mig är det värre.
1. Jag vill tävla. Problemet nu är ett; en bil, två; en transport, tre; en häst, fyra; tid. Enklast häst verkar vara att hitta någon annans häst att rida. Det kan väl inte vara så svårt egentligen. Sedan behöver jag bara tiden som jag inte har.
2. Jag vill resa. Problem är ett; tid, två; pengar. Även om jag fixar pengarna har jag ingen tid. Jag har ju dessutom ett ställe jag vill åka till som absolut inte är dyrt, men tiden finns som inte. Jag bara måste fixa det. Helst under sommaren. Jag är nöjd med bara en helg dit.
3. Jag behöver allmän underhållning. Helt enkelt: Jag vill att det händer något. Allt känns helt stilla och dött, ingen spänning och inget att se fram emot. Jag måste hitta på något.
Jag vet inte om det är fel på mig. Typ att jag har för höga förväntningar om livet. Livet är ju till för att levas, eller?? Jag måste nog helt enkelt göra något åt saken. Nu har jag fantastiska 12 dagar i rad att se fram emot med bara arbete - nice!!! Jag kanske ska fixa en stall ledig dag iaf. Jag lär ju behöva det om jag ska jobba hela tiden. Jaja, vi får se. Efter de tolv dagarna har jag åtminstone en helg ledig. Det är ju alltid något. Egentligen har jag inte rätt att klaga för jag valde själv att jobba även helgen, men det är också jag i ett nötskal. Det är bara sådan jag är. Sedan klagar jag dessutom på att jag inte har tillräckligt att göra. Lite korkad är jag nog ändå någonstans.
För man kan ju börja undra. Hur många jobbar tolvdagar i rad och dessutom har två hästar(och en hund på halvtid) att ta hand om?? Jag vet inte, men för mig är det normalitet. Fattar inte vad ni andra gör och kanske vill jag inte veta för då kanske jag går miste om något som jag också vill uppleva och då måste jag nog jobba ännu lite till så jag kan göra även och efter att jag jobbat ännu lite till, ja, då måste jag ju göra det jag gick miste om. Synd. Dygnet har bara 24 timmar. Tänk vad mycket vi hade kunnat göra som vi går miste om i våra liv om vi hade fått några timmar till varje dygn!!!
Publicerad 2011-04-28 12:41:34 i Tankar om att ha Livet På En Kant,
Jag sitter och gruvar mig nu och drar ut på tiden. Jag ska åka och göra en sådan här jobbig sak, ni vet, en sådan här som man inte vill, men är så illa tvungen. Just nu tror jag att jag har hittat på allt för att slippa, men jag kan inte slippa, utan måste och jag lider verkligen nu.
Det sjuka är att jag vet att jag kommer att känna det som en befrielse och lättnad när det väl är gjort och det kommer att bli så otroligt skönt och öppna nya möjligheter. Det låter helt bakvänt, men det är så här vissa saker i livet fungerar. Jag vet att det kommer att bli toppen efteråt.
Ibland undrar jag om det är det nya man är rädd för och vad som kommer att hända då, men egentligen är ju det bara onödigt. Livet är som en resa och det är bara att försöka leta upp första klass var man än reser, för första klass finns även i den varmaste bussen i det kargaste landskap. Det är bara vad man gör det till!
Publicerad 2011-04-28 09:14:17 i Tankar om att ha Livet På En Kant,
Jag kan inte beskriva med ord hur skönt det var att slippa väckarklockan i morse. Nog för att jag ändå vaknade av mig själv före sju, men just det här med att slippa höra klockan. Idag är jag ledig, men jag har ändå en del att stå i.
Igår skulle en potentiell medryttare komma, men eftersom mitt sms inte gick fram och jag inte såg det blev det ett missförstånd och hon kommer nästa vecka istället. Jaja, sånt som händer antar jag. Igår hade jag lite ångest för en grej, men det var helt i onödan och jag blir lite irriterad på mig själv för att ja upprepar det här ibland. Jag antar att jag inte lär mig eftersom jag upprepar samma sak om och om igen.
Jag har sett lite andra gamla hästar nu och jag måste säga att Norton ser inte alls ut att vara lika skröplig och gammal som de flesta andra. Han är ju pigg, frisk och fräsch. Nu hoppas jag verkligen att jag hittar någon bra medryttare som kan hjälpa till med honom och att han får träna och hålla igång.
Faktum är att igår löste sig ett problem för mig, eller egentligen är det inte ett problem. Det bara blev så att den grejen blev lite lättare ett tag framöver och det hade kunnat bli ett problem. Nu behöver jag inte oroa mig längre utan det löser sig på ett jättebra sätt.
Mitt liv har alltid fungerat så att det bara flyter på. Alla mina problem löser sig utan att jag behöver lösa dem själv. Det är ungefär som att jag har en ängel, vi kan kalla det för det, som bara gör så att det löser sig automatiskt. Allt flyter på och även om jag har lite ångest över potentiella "problem" löser dem sig av sig själv. Ni vet det är den där högre makten som jag tror på. Sedan tror jag också att man måste följa den röda tråden och glida in på rätt spår hela tiden, spåret det är meningen att man ska ta. Nu har jag kommit in på rätt spår, saker löser sig eftersom och allt blir bara bättre och bättre. Ibland när det känns jobbigt brukar jag titta på Norton och säga att jag behöver hjälp. Jag vet att det låter nördigt, men det sjuka är att det bara tar några dagar så har den grejen löst sig också. Norton kanske är min ängel. Om inte annat måste han vara väldigt klok. Vi har delat liv nu i snart nio år och vi har alltid kört så här. Det fungerar. Nu ska jag bara lösa mina stora problem också och det kräver betydligt mer arbete, men det kommer att gå.
Jag läste ett tag sedan om varför vissa människor bryter ihop och varför vissa klarar av svåra saker och går vidare. Det är bara att konstatera att jag är den typen som bara går vidare. Nog för att jag haft mina tunga dagar då allt känts hopplöst, men idag vet jag inte vad som skulle kunna bräcka mig. Made of steal kan man säga numer. Inte ens den jävligaste av jävligaste skulle kunna bräcka min mur. Numer är jag heller inte så bitter utan försöker lösa det som behöver lösas. Jag kommer att lösa även mina stora problem och jag kommer att gå ur dem som en bättre människa.
Publicerad 2011-04-25 21:43:44 i Tankar om att ha Livet På En Kant,
Om jag ska orka jobba imorgon måste jag nog tänka på sängen nu. Ibland tror jag att sängen kan föra över tankar till min hjärna om att den längtar efter mig. Åtminstone känns det så ibland på kvällen.
Faktiskt är det så att jag börjar tycka mer och mer om det här jobbet. Det är ganska behagligt och inte så stressigt. Det finns dessutom en tjänst ledig. Jag kanske skulle ta den ändå. Egentligen vet jag inte om det är något jag vill göra. Dessutom finns det några saker som skulle kunna göras lite annorlunda och till det bättre. Jag tror inte att det skulle vara någon höjdare bland mina kollegor, men av ägaren till stället skulle det nog vara det. Jag började lite idag och ska nog smygfortsätta imorgon. Det måste vara lite mer jag om jag ska vara där. Jag tror att jag ska dra in de andra lite på mitt spår här allt eftersom. Börjar man på ett ställe är det lätt att fortsätta på nästa. Det är när man aldrig gör det där lilla extra som man blir blind i sitt eget, eller hemmablind om ni vill kalla det för det. Jag vill ha rent, riktigt städat, fint och fräscht, men det gäller nog tyvärr inte i mitt eget hem. Vänta ska jag fråga mina hemmaspöken......nej, de håller med. De fyra påståendena gäller inte i hemmet just nu. Tyvärr, men jag skyller på att jag har fullt upp på annat håll hela dagarna. Om inte annat känns det som en bra ursäkt.
Jag har hittat en medryttare som ska komma och prova i veckan och det verkar verkligen passa in. Jag hoppas det för det skulle vara skönt med lite avlastning. Det behöver jag. Jag måste också försöka få in tid i mitt schema för att söka det där extrajobbet ni vet, det på helgerna som jag pratade om tidigare. Det borde gå. Jag ser att jag har lite ledigt helgkvällar i mitt schema. Det är ju dessutom ett jobb som jag verkligen tycker om. Ni kanske tycker jag är knäpp, men just nu ser jag som ingen anledning att inte jobba. Jag gör ju ändå inget annat om jag inte jobbar och då anser jag att jag lika gärna kan jobba. Helt logiskt i min värld.
Det märks för övrigt att påskhelgen är slut då besökarantalet ökat markant idag jämfört med tidigare i helgen. Jag blir alltid lite besviken när jag har lite lite besökare. Jag är ju en inbiten tävlingsmänniska och vill ha mer och mer och vara bättre och bättre. Grejen är den att jag har kommit på att jag bara vill att mina "närmaste" vänner läser och inga för mig okända människor och då blir det ju färre besökare. Så enkelt är det. Huvudsaken är att gruppen jag vill läser eller egentligen inte det heller. Jag vet inte om jag skriver för er eller för mig. Sak samma. Jag skriver för mig själv och ni läser för eran egen skull eller för undehållningsvärdet. Nej, förresten, inget spelar någon roll. Imorgon är en ny dag och vi kan alla göra det till en toppendag om vi vill. Det är bara hur vi ser på saken som avgör och det är vi själva som skapar innehållet i våra egna liv.
