Real Time Analytics

Livet På En Kant

Självmordsbenägenhet - the true story!

Publicerad 2011-05-18 21:04:56 i Tankar om att ha Livet På En Kant,

Idag har varit en konstig dag. Den har varit väldigt upp och ner. Två samtal har jag kommit ihåg och det sjuka är att jag redan innan det ena samtalet kom upp tänkt berätta en sak för er.

Alla dagar är det inte lätt att vara jag. Tyvärr så är det. Fortfarande när det gått över fyra år har jag ångest varje gång jag träffar en ny människa. Jag önskar att jag vore någon annan eller egentligen inte att jag vore någon annan utan bara att jag inte vore jag. Det är en blandad känsla. Det är inte mig själv jag är rädd för att de ska träffa utan min historia. Det är sjukt, tragiskt och galet. Jag vet. Jag vet däremot inte vad jag ska göra för att komma över det. Om jag visste det, då skulle ju allt kunna bli mycket lättare.

Egentligen är det inte jag personligen som är anledningen till detta utan mer den enorma förnedring som jag blev utsatt för. Tro mig. Jag har bokstavligen varit i botten och skrapat. Allt vad lögner och skit ni någonsin fått genom hela er livstid har jag fått komprimerad. Jag har dessutom fått en stämpel. Länge trodde även jag själv att jag var stämpeln jag fått. Idag vet jag bättre. Jag är inte sådan.

Länge har jag funderat ut lösningar på mitt problem, men på ett eller annat sätt är det alltid ett sätt att fly. Fly ifrån vad? Den frågan ställer jag mig själv, men vad är det jag flyr ifrån. Er eller min egen acceptans av mitt livsbagage? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag tror, och hoppas, att jag börjat resan mot min egen acceptans av vad jag behövt gå igenom. Jag har också börjat fundera över hur jag kan använda det här till något positivt och  kanske hjälpa någon annan. Då kommer vi till nästa problem. Svenskar har sådan lite acceptansnivå på allt som inte är normalt. Det kanske inte heller är konstigt att jag gått in i någon form av regresseion i mitt eget liv. Jag orkar liksom inte bära med mig hela bagaget samtidigt.

När man hamnar i en sådan kris testas verkligen ens vänner och jag är ledsen, men selektionen blev stor. Det var faktiskt otroligt jobbigt och som jag skrivit tidigare var det första jag tänkte när jag vaknade varje morgon vilket som skulle vara det bästa sättet att dö. Jag vet vilken som var min favorit att tänka på. Det var att hänga sig i kroken vid trappen. Ni kanske inte vill läsa det här, men jag behöver faktiskt berätta och ni måste faktiskt inte läsa. Innan jag klev upp ur sängen varje morgon tittade Vson med sina stora mörka ögon och lite korkade valpblick på mig och jag kunde bara inte lämna honom själv. Det var min enda räddning. Han höll mig levande.

Det är nästan så att jag själv börjar gråta när jag skriver det här för jag kommer så väl ihåg känslan. Jag blir så rädd för det är så lätt att fly. Idag har jag inga sådana tankar, men det finns så många andra som kanske missar chansen att fortsätta leva.

När jag tänker efter finns det faktiskt bara en enda person som var min enda sanna vän och det säger väl en del. Grejen är den att vid sådana här tillfällen lär man sig att det går att gå vidare själv. Det går att överleva mycket. I slutändan gör det bara en starkare och idag finns det inget som knäcker mig. Jag kliver upp och går. Jag ser alla små människor runt omkring mig och det känns som en tv-serie där jag är en åskådare.

Jag är inte deppig eller det minsta nere i dagens läge. Det är inte det. Det enda jag egentligen ville skriva här var att jag har något väldigt jobbigt att gå igenom, men det handlar nog i slutändan bara om min egen rädsla. Inlägget gjorde en liten spin-off. Egentligen kanske jag borde skriva en bok om hela den här händelsen, men jag vet inte. Då måste jag ställa mig frågan; för vem? Så länge det inte är för mig själv kommer den inte att komma. En sak har jag kommit fram till idag. Jag ska inte fly genom att flytta eller byta efternamn. Det ska jag inte. Jag ska lära mig att acceptera vad som hänt. Jag kommer aldrig att förstå, för i min värld ingår det inte att man gör en sådan sak mot en annan människa, men jag ska lära mig acceptansen. Det är enda sättet för mig att gå vidare. Varför ska jag flytta på mig? Det är de som inte kan ta mig för den jag är det är fel på, inte mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Livet På En Kant

Bloggen handlar om mina sjuka idéer och konstiga tankar. Min fritid avhandlar jag med mina hästar och Vson. Ibland gästbloggar Vson. Jag är inte normal, men det är bara att läsa några inlägg så har du snart fattat konceptet.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela