Om livet - idag lärde jag mig faktiskt något om mig själv
Jag tror att livet ser ut som ett enda stort träd. Mest liknar det som en ek. Roten är själva livet som är vårat och i det finns grenar och sedan mindre grenar och sedan mindre osv.
Jag tror att tanken med ens liv är att man ska komma till toppen. Toppen når man naturligtvis inte förrän man dör. Livet lever man för att lära någonting. Något som vi själva inte kan gissa oss till utan det kommer som en lärdom när man ser tillbaka på det liv man levt. Genom hela livet får man också flera valmöjligheter, alla grenar som sticker ut överallt. Tar man fel väg kanske man får gå en omväg för att komma tillbaka till den raka banan i mitt igen. Det är på de här vägarna vi lär oss saker. Fattar vi inte första gången blir nästa omväg större, och sedan större, och större, och större. Jag kommer inte riktigt på något bra exempel, men jag hoppas att ni fattar ändå vad jag är ute efter.
Jag råkade ta en jävla omkrok förut. De flesta som känner mig vet vilket litet sidospår jag hamnade på. Jag har fortfarande inte lyckats arbeta bort alla sviter av det, men jag jobbar för fullt på det och har för avsikt att lyckas. Jag hoppas och ber verkligen att jag lärt mig något av det. Om inte annat har jag blivit en betydligt bättre människa och jag vill inte byta tillbaka till mitt gamla jag.
Idag lärde jag mig något om mig själv. Jag är faktiskt rädd för människor från mitt gamla liv, eller rädd för människor under och innan det här lilla sidospåret. Av någon anledning har jag fått för mig att de tycker att jag är konstig och inte vill ha något med mig att göra. Idag, trots att jag smög omkring och försökte gömma mig, stötte jag ändå ihop med en sådan här på mitt jobb. Jag trodde att hon inte hade sett mig, men ack så fel jag hade. Vi pratade lite om jobbet och att jag jobbade där. Jag berättade att det bara var extra nu och att jag tänkt göra något annat och då svarar människan: "Vilken tur för oss att DU är här". What? Tycker det att det är bra? Är jag inte korkad, konstig, idiot, besvärlig, dum-i-huvudet eller vad mer jag nu kan komma på att jag skulle kunna vara? Tycker de att jag är bra? Jag blev först förvånad och sedan när jag kom på att de tyckte att JAG var bra. Ja, då blev jag glad. Är det så att jag behöver ändra min inställning till mig själv nu? Varför tycker jag att jag är dålig och korkad och allt det där?
Sedan precis när jag skulle åka hem träffade jag en till. Dum som jag är ställer jag mig i profil mot människan och hoppas att hon inte ska se mig- ack igen, så fel jag hade. Hon frågade först om det inte var "jag" och sedan sa hon: Vad roligt att se dig här! Hon tyckte faktiskt det också. Fan att man ska vara så orättvis mot sig själv. Jag skulle gärna veta vad ni tycker om mig. Jag kan ta kritik och tycker ni att jag är dum i huvudet så är det ok att skriva det och vara anonym. Please -- kommentera!!!!
Jag tror att tanken med ens liv är att man ska komma till toppen. Toppen når man naturligtvis inte förrän man dör. Livet lever man för att lära någonting. Något som vi själva inte kan gissa oss till utan det kommer som en lärdom när man ser tillbaka på det liv man levt. Genom hela livet får man också flera valmöjligheter, alla grenar som sticker ut överallt. Tar man fel väg kanske man får gå en omväg för att komma tillbaka till den raka banan i mitt igen. Det är på de här vägarna vi lär oss saker. Fattar vi inte första gången blir nästa omväg större, och sedan större, och större, och större. Jag kommer inte riktigt på något bra exempel, men jag hoppas att ni fattar ändå vad jag är ute efter.
Jag råkade ta en jävla omkrok förut. De flesta som känner mig vet vilket litet sidospår jag hamnade på. Jag har fortfarande inte lyckats arbeta bort alla sviter av det, men jag jobbar för fullt på det och har för avsikt att lyckas. Jag hoppas och ber verkligen att jag lärt mig något av det. Om inte annat har jag blivit en betydligt bättre människa och jag vill inte byta tillbaka till mitt gamla jag.
Idag lärde jag mig något om mig själv. Jag är faktiskt rädd för människor från mitt gamla liv, eller rädd för människor under och innan det här lilla sidospåret. Av någon anledning har jag fått för mig att de tycker att jag är konstig och inte vill ha något med mig att göra. Idag, trots att jag smög omkring och försökte gömma mig, stötte jag ändå ihop med en sådan här på mitt jobb. Jag trodde att hon inte hade sett mig, men ack så fel jag hade. Vi pratade lite om jobbet och att jag jobbade där. Jag berättade att det bara var extra nu och att jag tänkt göra något annat och då svarar människan: "Vilken tur för oss att DU är här". What? Tycker det att det är bra? Är jag inte korkad, konstig, idiot, besvärlig, dum-i-huvudet eller vad mer jag nu kan komma på att jag skulle kunna vara? Tycker de att jag är bra? Jag blev först förvånad och sedan när jag kom på att de tyckte att JAG var bra. Ja, då blev jag glad. Är det så att jag behöver ändra min inställning till mig själv nu? Varför tycker jag att jag är dålig och korkad och allt det där?
Sedan precis när jag skulle åka hem träffade jag en till. Dum som jag är ställer jag mig i profil mot människan och hoppas att hon inte ska se mig- ack igen, så fel jag hade. Hon frågade först om det inte var "jag" och sedan sa hon: Vad roligt att se dig här! Hon tyckte faktiskt det också. Fan att man ska vara så orättvis mot sig själv. Jag skulle gärna veta vad ni tycker om mig. Jag kan ta kritik och tycker ni att jag är dum i huvudet så är det ok att skriva det och vara anonym. Please -- kommentera!!!!
