Om ni visste hur mycket jag varit med om skulle ni inte tro att det var sant. Det finns liksom inte ens en ände att börja i. Än har jag inte träffat en människa som kan förstå. Ibland berättar jag lite, men märker ganska snart att det liksom inte går att berätta mer. Det liksom räcker där. Det här har naturligtvis lett till att jag å ena sidan är en väldigt stark person och å andra sidan är en väldigt skör. Jag tänkte berätta om den sköra. Någonstans på vägen blev det nog så att jag blev tvungen att hålla andra människor på avstånd. Ni får liksom inte komma för nära, eller det får inte ens finnas en risk att ni kommer för nära. Då måste ni bort. Fort som attan. Det slår liksom slint i min hjärna och ingenting fungerar förrän hotet är borta. Hotet är egentligen helt obefogat då det enbart handlar om risken att jag ska bli sårad, besviken eller något annat i den stilen vilket man ju blir av väldigt få människor här i världen, men jag kan inte ta risken. Det är bättre att jag ser till att den personen försvinner bort snarast möjligt och just det har jag gjort igen.
Nu sitter jag här istället, medveten om vad jag gjort fast jag önskade mig något helt annat. Jag måste ändå säga att personen i fråga stod ut med mycket. Jag har liksom lärt mig tekniken med åren. Det gäller också att se till att alla andra svarar ja på frågan om jag är helt dum i huvudet. Allt för att gardera mig till fullo. Normalt sett är jag en ganska mentalt stabil person, men när det kommer till vissa saker går det inte. Det har till största del att göra med det jag skrev om att jag varit med om i början av texten. Jag måste alltid gömma mig. Gömma mig för när. När de kommer på. När jag ska bli "dömd" för något som hände för massor med år sedan. Det är alltid bara en tidsfråga. Sedan är allt igång igen. Allt tisslande, tasslande, pekande, hånande. Allt drar igång igen. Jag orkar liksom inte. Att sedan dra med en annan människa i det gör bara saken värre för mig. Det var mitt misstag och inte någon annans. Det är så när man en gång blivit offentligt "våldtagen". Man kommer aldrig ifrån det. Jag blir fortfarande iskall när någon nämner ordet, när jag läser det någonstans eller om det kommer upp i något annat sammanhang. Efter åtta år har jag inte kommit längre. Tyvärr! Det är så illa faktiskt.
Nu blev jag rädd för vad som kunde bli med den här personen och nu får det vara så här. Det är synd att jag ska sjabbla bort en bra människa bara för det, men det är så och nu är det gjort. Jag får helt enkelt gå vidare som jag alltid gjort innan. Paniken jag kände i helgen är borta, men så även personen. Om jag är ledsen, ja, självklart.
Imorgon är en ny dag och jag får helt enkelt bara gå vidare. Det känns tomt och öde just nu, men jag antar att jag vänjer mig snart igen.
Jag har nog mer att skriva, men det får räcka för nu. Det är bara att konstatera att jag helt enkelt är rädd och inte mer än så. Det har bara med mig att göra och ingen annan. Jag vet att jag gjort fel och jag är fullt medveten om precis hur jag gör, men jag vet inte hur jag ska kunna göra något annorlunda.
