Jag ska göra ett erkännande
En man fick mig att smälta med sitt leende och sina vackra ögon förra veckan. Det var helt sjukt faktiskt. Det liksom bara kom. Han tittade på mig och log och ögonen liksom glittrade. Mitt hjärta bara smälte på plats. Det var verkligen så. Jag har inte kunnat sluta tänka på honom sedan dess.
Det var också hela historien. Den slutade liksom där. Jag har bestämt att han inte är intresserad och jag är alldeles för feg för att höra av mig. Det sista jag vill är att vara för på. Nog för att hela min personlighetstyp heter på, men jag vill inte vara på-på om jag säger så. Sedan fungerar det så att en man som är intresserad hör av sig och han har inte gjort något kontaktförsök. Alltså vågar inte jag göra något. Män är så här fiffiluriga att de brukar se till att de träffar en igen och igen om de är intresserade. Det skulle även den här kunna göra. Dock betvivlar jag på ömsesidigt intresse.
Jag skulle aldrig våga kontakta den här personen i det ärendet. Jag är så jävla korkad att jag har bestämt att han har en hel hög med andra intressenter och att jag typ skulle vara längst ner på listan. Det känns så sedan innan och med det självförtroendet finns det liksom inget kvar. Nej, det blir till att stå kvar här och vänta tills nästa dyker upp. Det är liksom kört mig. Jag kan inte längre ta kontakt med någon. Det är meningslöst känns det som. Är jag intresserad av någon är den ändå inte intresserad av mig och de som är intresserade av mig är inte jag intresserade av.
Det är iaf roligt att uppleva sådana här tillfällen för rätt som det regnar hittar man helt rätt.
