Livet På En Kant

Det finns en person som jag saknar så otroligt mycket. Jag såg bild på honom idag. Varför var jag tvungen att sätta mig och googla hans namn? Varför? Trodde jag att det skulle vara lättare då?

Hur kan man tycka om en person, och känna sådan saknad, utan att för någon skulle ens ha en tilstymmelse till kärleksrelation till den? Det är ju ändå en person av motsatt kön och jag är heterosexuell. Jag har aldrig ens haft en sådan tanke någon gång.

 

Jag undrar varje gång jag tänker på honom, samtidigt som gråten och den totala saknaden ligger och gror, varför kan han inte höra av sig? Han sa att han skulle göra det. Jag har försökt få tag på honom, men det känns som att jag alltid ligger ett halvt steg efter. Jag vill att han ska komma nu. NU NU NU NU!!!!! Helst igår. Jag har ju ett eget stall nu. Jag gör som jag vill. Jag vill att han ska komma hit.

 

Hur ska jag få tag på honom? Jag har försökt på ALLA sätt som jag är kapabel till. Nu återstår bara att kidnappa honom och ta med honom som bagage på planet hem. Jag vet att det är fler som snart är beredda att göra samma sak. Det finns fler som säger: Efter honom är det inte samma sak. Han spelar en egen liga, en egen division. Vi är inte samma. Han är fantastisk. Och jag vet, jag har känt honom längst. Vi har ett särskilt band till varandra, en särskild kommunikation. Vi förstår varandra och allt är enkelt när jag har hans trygga kunskapsbank bakom min rygg.

Hur ska jag göra? Är jag tvungen att börja gå i kyrkan och be för att han ska komma hit? Det är nästan så att jag är beredd att konvertera till någon religion för att få till det hela.

 

Jag säger bara: Snälla, kom tillbaka! Jag är förlorad i den här världen utan dig.

När vi möts igen kommer jag att gråta av lycka. Jag kommer aldrig att ge upp.