Livet På En Kant

Ni ska få en kort liten berättelse om vem jag önskar att jag var egentligen sedan ska jag berätta vad som hände mig idag. Jag är en sån här snäll och vänlig människa. Ni vet, jag lämnar plats åt gamla som vill sitta på bussen, håller upp dörren åt andra som behöver hjälp med det, skjutsar hem fd grannen som jag inte känner så väl eftersom han inte har någon bil när jag skulle samma väg och såna saker. Normal artighet kallar jag det. Jag tycker att det är normalt.

Nu ska jag berättade hur jag önskade att jag var. Jag önskade att jag var lite mer som House, ni vet, huvudpersonen i tv-serien med samma namn. Lite jävla elak liksom. En hagga, bitch, kärring, häxa. Ni ska få ett exempel ur the real life också. Min ena moster, ta inte illa upp att jag använder dig som exempel nu, åkte samma buss, samma tid nästan varje dag. Bussen till och från jobbet. Varje dag åkte en tant med sin dramat(pensionärsväska med hjul). Hon hade tagit för vana att inte vara tant utan mer kärring. Så fort någon kom och skulle gå förbi ställde hon den förbannade väskan ivägen så de artiga människorna som inte våga göra annat än att med försiktighet knövla sig förbi vid sidan. Samma visa varje dag. Min moster satt och studerade. En dag klev hon på bussen efter kärringen. Precis som vanligt ställde kärringen fram väskan precis där moster skulle gå. Det var bara det att hon hade fått nog av kärringen, sätter en fot i sidan på väskan och skickar iväg den genom bussen. Behöver jag säga att det var sista gången?
Jag önskar att jag också kunde göra såna saker.

Idag jobbade jag ju då och jag ville gärna bli färdig så fort som möjligt och kände mig aningens stressad. Mitt på rundan delar man en liten butik. När jag går in i butiken kommer det några och går ut, det enda jag tänker på just då är att det blev lite trångt.  Jag går in och delar min post. När jag kommer ut ser jag en av dem som gick ut precis när jag gick in och jag inser varför det blev trångt. Det var en skröplig gammal tant med rullator. Jag hämtar min post i cykeln, tittar lite snabbt på tanten. Öppnar dörren. Inser då att jag måste hålla upp dörren åt skröplet. Min tanke just då var en stor suck inombords och fan, det kommer att ta tid. Hon var seriöst en snigel jämfört med en sengångare. Ja, ni förstår: Det gick inte fort!

När väl tantan kommit in genom porten går jag fram till hissen. Naturligtvis var den inte nere utan jag måste trycker ner hissen och tantan "kommer ikapp". WTF! Jag tittar på hissdörrsknappen och tantan parkerar bredvid. Jag tänker: bara fanskapet inte trycker på knappen. Jag gjorde det av misstag en gång och hissdörren är öppen en hel evighet. Hissen kommer ner, jag håller upp dörren, svär för mig själv att det tar extratid och jag känner mig jävligt stressad nu. Till slut lyckas hon iaf ta sig in i hissen. Hissen börjar röra sig och jag inser att jag ännu en gång måste hålla dörrfan åt henne. Hissen stannar. Och det är nu jag får tacken: Kärringen krossar nästan min fot när hon tar sin förbannade rullator och styr rätt in i min fot. Det var fan det enda hon gjort med fart. Satan i helvete! Det gjorde så sjukt ont. Samtidigt tittar hon upp på mig och ler ett litet tack. Jävla kärring.

Jag skulle ha slängt rullatorn ner för trappen, men nej, jag ska ju vara så förbannades artig och trevlig hela tiden. Det var bara att fortsätta resten av hissfärden upp, och tro mig hennes tack fanns kvar hela vägen.