Om Madame Blue(del1) "The beginning"
Tänkte fortsätta idag att berätta om Mademoiselle.
Hon kom till mig den 23:e maj 2001. Jag kom ihåg det väl för hon kom nämligen dagen efter att min första häst akut fick tas bort.
När vi skulle köpa henne hade vi ganska mycket pengar och tittade på väldigt mycket hästar. Uppenbarligen var kraven högt ställda för det var bara en enda häst som passade. Ett fint sto efter Rastell som passade mig som handen i handsken. Tyvärr gick inte den hästen genom besiktningen så det blev inget köp. Vi fortsatte titta, men besvikelsen över hästarna var stor.
Till slut var vi så less på att titta på hästar att vi bestämde att vi bara skulle göra en tripp ner till Småland och vad jag skulle vilja kalla en mindre seriös hästhandlare. Sagt och gjort. Ringde och åkte ner. Jag har för mig att det var 1:a maj faktiskt. Säljaren hade ett antal hästar som kunde passa. Det vi egentligen skulle titta på var en femårig valack som enligt en bekant hoppade grymt bra.
När vi väl är på plats har hästhandlaren i fråga åkt iväg med sin personalstyrka och när vi kommer fram är gården helt öde. Det finns inte en käft där.
Mottagningen på mobiler 2001 var inte den bästa bakom en buske i Smålands skogar. Till slut lyckas vi få tag på hästhandlaren, som tydligen tyckte att lunch på avtalad tid för hästaffärer var helt ok. Jaja, en snäll granne kommer ner och det enda vi då kan peka ut bland skaran hästar i hagen är svartskimmelstoet. Det var väldigt blött i hagen och vi skrattade när hästen lekte kom och ta mig om du kan och stackars grannen klafsade runt i leran.
Vi tog in hästen och fick göra iordningen den själva. Naturligtvis, vi var ju fortfarande på bra humör, tog vi den dyraste utrustningen i sadelkammaren vi kunde hitta. Hihi! När vi hade sadlat färdigt lyckades säljaren med beridare komma tillbaka och hästen visades. Gissa om tankarna var låga på vad som komma skulle.
Men ack så fel vi hade. Ridbanan hade regnat sönder och var allt annat än bra. Den var hur djup som helst och hälften av hästens ben sjönk ner i gruset. När hon väl skulle hoppa tappade hon så mycket styrka att hon i princip fick stanna innan hon kunde stillstående tog ett kanonsprång över oxern som stod uppställd. Wow! Jag satte mig upp och red, men det var svårt att göra något på ridbanan så jag fick gå upp och rida på parkeringen istället. Ett litet hinder på ca 90 cm stod uppställt där. Tanken var att jag skulle hoppa det, men hästen var väldigt het att rida, extremt vinglig och svår att styra så vi missade liksom hindret, men det gjorde inget. Hon tog hinderstödet istället.
Sagt och gjort. Fula ankungen - hästen som hoppade bäst av alla vi tittat på - blev min.
Fortsättning följer.....
Hon kom till mig den 23:e maj 2001. Jag kom ihåg det väl för hon kom nämligen dagen efter att min första häst akut fick tas bort.
När vi skulle köpa henne hade vi ganska mycket pengar och tittade på väldigt mycket hästar. Uppenbarligen var kraven högt ställda för det var bara en enda häst som passade. Ett fint sto efter Rastell som passade mig som handen i handsken. Tyvärr gick inte den hästen genom besiktningen så det blev inget köp. Vi fortsatte titta, men besvikelsen över hästarna var stor.
Till slut var vi så less på att titta på hästar att vi bestämde att vi bara skulle göra en tripp ner till Småland och vad jag skulle vilja kalla en mindre seriös hästhandlare. Sagt och gjort. Ringde och åkte ner. Jag har för mig att det var 1:a maj faktiskt. Säljaren hade ett antal hästar som kunde passa. Det vi egentligen skulle titta på var en femårig valack som enligt en bekant hoppade grymt bra.
När vi väl är på plats har hästhandlaren i fråga åkt iväg med sin personalstyrka och när vi kommer fram är gården helt öde. Det finns inte en käft där.
Mottagningen på mobiler 2001 var inte den bästa bakom en buske i Smålands skogar. Till slut lyckas vi få tag på hästhandlaren, som tydligen tyckte att lunch på avtalad tid för hästaffärer var helt ok. Jaja, en snäll granne kommer ner och det enda vi då kan peka ut bland skaran hästar i hagen är svartskimmelstoet. Det var väldigt blött i hagen och vi skrattade när hästen lekte kom och ta mig om du kan och stackars grannen klafsade runt i leran.
Vi tog in hästen och fick göra iordningen den själva. Naturligtvis, vi var ju fortfarande på bra humör, tog vi den dyraste utrustningen i sadelkammaren vi kunde hitta. Hihi! När vi hade sadlat färdigt lyckades säljaren med beridare komma tillbaka och hästen visades. Gissa om tankarna var låga på vad som komma skulle.
Men ack så fel vi hade. Ridbanan hade regnat sönder och var allt annat än bra. Den var hur djup som helst och hälften av hästens ben sjönk ner i gruset. När hon väl skulle hoppa tappade hon så mycket styrka att hon i princip fick stanna innan hon kunde stillstående tog ett kanonsprång över oxern som stod uppställd. Wow! Jag satte mig upp och red, men det var svårt att göra något på ridbanan så jag fick gå upp och rida på parkeringen istället. Ett litet hinder på ca 90 cm stod uppställt där. Tanken var att jag skulle hoppa det, men hästen var väldigt het att rida, extremt vinglig och svår att styra så vi missade liksom hindret, men det gjorde inget. Hon tog hinderstödet istället.
Sagt och gjort. Fula ankungen - hästen som hoppade bäst av alla vi tittat på - blev min.
Fortsättning följer.....
