Ettan på räkmackan
Sedan ett tag tillbaka känns det som att jag konstant har backen i i mitt liv. Livet är ju som en enda stor berg-och-dal-bana. Ibland går det upp och ibland går det ner. I mitt liv har det känts som att jag åkt ber-och-dal-banan och hamnat i en lång svacka.
I den här långa svackan har sedan livet börjat gå långsammare och långsammare och uppåt kurvan kommer närmre och närmre allt långsammare. Jag hoppas att jag snart ska få skjuts uppåt igen och komma upp till toppen för att kunna hålla mig där ett tag. Jag har lärt mig en hel del de senaste åren och det är något jag kommer att använda i mitt fortsatta liv. Det är absolut inte så att jag är deprimerad eller nere på något sätt. Jag är bara riktigt less på att inte kunna få påbörja min resa uppåt igen. Trots att det ser mörkare ut än den svartaste natten i mitt liv ibland är det ändå ok. Jag vet att det jag inte är helt nöjd med kan jag åtgärda. Det är bättre att ha den vissheten än att sitta fast i en rävsax som inte går att komma ut.
De saker jag inte är nöjd med vet jag hur jag ska ändra i mitt liv för att kunna åtgärda. Sedan om jag vill det eller ej är ju upp till mig. Förr eller senare tar man beslut som man anser vara de riktiga. Jag har hopp inför framtiden och jag har en del av den planerad. Jag är lite av en enstöring och i min framtid har jag inte planerat för någon annan än precis bara mig.
En av de få saker jag vill göra något åt är räkmackan jag vill åka på en stund. Jag behöver skjuts uppåt igen för jag är lite trött ändå. En liten bogsering skulle jag åtminstone behöva.
