Livet På En Kant

Förutom att jag har svart bälte i verbal judo, är proffstyckare, kofreak, ponnynörd, psykiatrisjuksköterska och ensamstående tvåbarnsmorsa läser jag alldeles för många bloggar.  På jobbet, som syrra på ett litet sjukhus i södra Sverige, ägnar jag stor del av tiden till telefonrådgivning. Eftersom jag är kvinna har jag en medfödd förmåga att göra flera saker samtidigt till exempel andas, prata, lyssna, dela medicin, skriva journal på den jag pratar med OCH skumma igenom 25 bloggar samtidigt. Detta har gjort att jag även fått titeln stalkers. Ofta hinner jag bara läsa första inlägget innan jag måste öppna en ny sida eller innan blir det krig utanför och jag måste springa och ta reda på vad det är och då stänger jag ner sidan.. Vilket medför flera inloggningar per dag…

När jag har varvat internet till det tar slut, lämnat över telefonen, matat alla patienter med ordinerad medicin och checkat ut från landstinget förflyttar jag min förslappade kropp till en skitig ladugård. Där drar på mig knähöga gummistövlar, fristadsbrallorna och mjölkar 200 kossor. Åtminstone har senaste två veckorna resulterat i jobb mellan 6.30-23.00.

Någonstans i tidsutrymmet därefter kollar jag till att min ponny lever. Min sagokaka strövar med cirka 60 stycken kor som är avsinade och väntar på nästa kalv. Ofta tänker jag att den personal som kollat till korna borde säga till mig om ponnyn ligger död, alltså hoppas jag över kiket väldigt ofta…

Kärlek är att vara så trött att man inte orkar andas, förmågan att lyfta armarna över huvudet är noll, man är så skitig att vem som helst skulle snorka på näsan. Då lommar jag in i mitt röda hus med vita knutar som ligger dolt i småländska skogarna, skyddad från storstadsproblematik och all mänsklig civilisation.

Anledningen att jag hamnade på Kantens blogg var att en Mr X sa att han träffat en böna och att jag kunde titta på hennes blogg för att se vem det var.  Mr X är min lycka, mitt syre, världens vackraste bästis och den snyggaste killen jag känner. Han kan hantera min rörelseproblematik, inspirerar mig till att göra bra saker av livet och står mig närmast. Han är min kissimissis helt enkelt. Det som inte är enkelt är att jag älskar friheten i obyggden, har stor kärlek till kossorna och kan aldrig kan tänka mig ett annat alternativ i livet. Emellanåt är det säkert dumt tänkt; ty störst av allt är kärleken; men vilken av dem?

Jag känner ingen avundsjuka till Kanten, eller vill kolla upp vem hon träffar. Det är inte därför jag läser bloggen. När man känner svartsjuka tror jag att man är ledsen över något man inte har. Jag tycker om hennes texter. Människor som delar med sig av sig själva får mycket tillbaka. Ett öppet hjärta är en öppen dörr. Dock; ty vem ser den öppna dörren i ett hus vid skogens slut?

All kärlek,

Akinorev