Livet På En Kant

Jag har hört, och förstått, att jag är en sådan människa som aldrig går obemärkt förbi. Folk kommer ihåg mig oavsett vad jag gör eller inte gör. Det verkar helt enkelt bara vara så. Det är sådan jag är. Dessvärre är det svårt att göra märken i mig. Jag imponeras inte av mycket och jag vet att ingen någonsin är outbytlig. Inte ens jag. Ibland däremot, dyker det upp någon som lyckas göra ett märke även i mig.

Ni som har följt bloggen har också läst om lappen jag satte upp på en garagedörr och när jag, och den vi nu kan kalla Mr X, var ut på date. Efter det här talade Mr X om för mig att han tyckte det räckte med en helg och att han inte ville mer. Lite senare kom det sig ändå så att vi var ut igen och det var en grej han gjorde som jag tyckte var så konstig. Det känns fel att gå in på detaljer, men någonstans insåg jag att det inte var jag som person som var problemet utan något annat.

Sedan blev jag sjuk och låg inne på sjukhus, den historien känner ni också till. När jag var inne på sjukhuset såg jag att jag började få besökare från Kalmar läns landsting. Just då trodde jag att det berodde på att jag skrev om sjukhusvistelsen på bloggen och att de såg det på sitt intranät. Företag och myndigheter har så att det kommer upp om man bloggar om dem.

Jag och Mr X var ut igen när jag kommit hem och blivit lite bättre. Jag brukar inte skriva om det här på bloggen för jag tycker inte om att skriva om andra. Iaf var vi ut och sedan hände inget mer. Samtidigt blir jag mer och mer konfunderad över dessa besök från en ort där jag inte känner någon. Jag skriver inlägg riktade till den här personen - som jag då har räknat ut skulle kunna vara hans ex. Först trodde jag naturligtvis att jag var paranoid. Seriöst liksom - hans ex!

Besöken från denna fortsätter och jag blir naturligtvis lite fascinerad samtidigt som jag tycker det är helt sjukt. Jag hör av mig till honom, men han vill inte vara annat än bara vänner. Fine liksom! Besöken på bloggen fortsätter - och de är många. Till slut skriver jag ett inlägg att det inte är något mellan mig och honom i hopp om att besöken ska upphöra. Det gör dem inte.

Till slut, efter ett tredje inlägg om att jag blir stalkad kommenterar människan ett inlägg - och det är hon! What? Eller ska jag säga hjälp? Jag fattar ingenting, förutom att jag inte är galet paranoid. Nästa gång jag träffar honom går jag fram och frågar varför hans ex har besökt min blogg 120 ggr och som mest upp till 6 ggr på en dag. I förhållande till när hon började gå in är det mycket jämfört med mina övriga besökare. Han skrattade och sa att han skulle fråga varför. Inget mer med det.

Nu till denna Mr X. Det är sällan jag faller för någon, men nu gjorde jag det. Han har varit rak hela tiden och aldrig försökt föra mig bakom ljuset med vad han velat och jag har godkänt det. Spelat med i spelreglerna. Jag har inte varit kär i honom, men jag har heller aldrig känt så här för någon annan. Varje dag när jag kommer till stallet och han inte är där blir någon del av mig besviken, trots att jag vet att det inte är något mellan oss. Varje gång jag har träffat honom lider en del av mig när vi säger hejdå. Och då menar jag verkligen lider. Det gör ont, fruktansvärt ont. Sista gången vi träffades klarade jag knappt av att titta på honom. Jag vet inte vad som har fått mig sådan, men han har verkligen lyckats göra ett märke. Det som är nästintill omöjligt!

När han sa att han ville att vi skulle vara vänner blev jag såklart besviken, men jag tror på den fria viljan hos en människa och är det så han vill ha det, så är det så. Däremot vet jag inte vad jag ska tro om att han ger sitt ex min bloggadress efter första gången vi träffats. Jag tror seriöst att jag anser att det är helt jävla stört, psykotiskt och ett sjukt beteende. Sedan sitter hon och nitiskt följer bloggen. Alltså jag orkar inte ens tänka längre. Ni fattar ju själva. Nu skrev hon anledningen till att hon läser i sitt blogginlägg, men jag vet inte. Jag tror ingenting längre.

Idag när jag kom till stallet var första gången som jag hoppades att han inte skulle vara där. Faktiskt! Nu när jag skrivit den här texten inser jag ändå att jag skulle vilja ha någon form av förklaring. Alltihop känns så galet sjukt ur mitt perspektiv.

Jag har levt tillräckligt länge för att veta att det bara är att gå vidare. Det enklaste för mig är att aldrig se honom igen, fast det vill jag ju inte heller. Jag tror inte på det där med vänner för min erfarenhet säger mig att det är något man säger för att slippa en annan människa, men faktum är att jag nog faktiskt vill ha honom som vän. Jag tycker om att prata med honom för vi har pratat om saker som jag inte pratar med andra om. Väldigt ofta har han slagit huvudet på spiken och typ, ja, jag vet inte, men sett rakt igenom min så annars vattentäta fasad. Det gör mig rädd att någon skulle kunna bräcka muren, men jag tror att vi behöver sådana också.

Hur jag än försöker fixa till texten i det här inlägget kommer jag aldrig att bli nöjd. Jag kan inte riktigt med ord beskriva vissa saker. En del känslor går det helt enkelt inte att finna ord för och det kanske är så att de bara ska vara känslor, och aldrig bli till ord.