Om jag ska erkänna för mig själv
Jag funderar alltid mycket, så även nu.
Över julhelgen har jag funderat på mig själv. Hur jag agerar och gör i vissa lägen. Det är alltid i efterhand man förstår. Nu är jag inte säker på att det är rätt även nu. Det lär tiden utvisa. Vi kan iaf konstatera att jag har en dragning till personer som heter Andreas. Det kan jag själv erkänna och konstatera. Medvetet eller icke medvetet dras jag till dem. Det är faktiskt inte ens så att jag vetat med de två senaste att de hette Andreas innan jag började prata med dem.
Andreas vi pratar om just nu, som på något mystiskt sätt tagit plats i hela min hjärna den senaste tiden är något extra. Ju mer vi pratar desto bättre blir han. Det sjuka är att jag undvikit honom hela tiden jag känt honom vilket snart är två år. Det är till och med så att jag försökt stöta bort honom från min närhet. Är jag verkligen så rädd för känslor? Nu när jag väl börjat släppa till inom mig själv känns det som att en ny värld öppnat sig. Jag älskar att höra saker som "Du är nummer ett" eller "Nej, du är unik". Han kommer alltid med sådana små söta kommentarer och oavsett på vilket sätt han uppskattar mig som person blir jag glad. Dessutom är han en bra vän. Vi hade ett djupare vän-samtal före jul. En dag när jag fick sådan ångest att det kändes som att jag knappt kunde andas. Han hjälpte mig ur krisen och jag kände mig som en bättre människa efter att ha pratat med honom i en timme.
För någon dag sedan spenderade vi halva kvällen, eller, ja, det kanske blev hela kvällen faktiskt med att prata i telefon. Det var roligt och givande. Jag kände mig upprymd och längtansfull när jag la mig och sov den kvällen. Vetskapen om att jag skulle få träffa honom dagen efter gjorde sitt. Då köpte han kaffe till mig som han kom med och jag ännu några komplimanger. Vid det här laget, efter att han gett mig små komplimanger, varje gång vi träffats, sedan i somras har jag börjat kunna släppa till lite jag också. Jag fick bekräftelse på alla mina små försök till att stöta tillbaka. Fan, han kanske är intresserad ändå. Jag har blivit så bränd och osäker vid det här laget att jag inte vågar chansa längre. Han kanske läser här, vad vet jag, men isf får han väl göra det. För mig gör det sak samma om han skulle läsa och är intresserad eller inte. Jag skriver alltid här för mig och det här är i slutändan ett erkännande om att jag har börjat våga ha känslor igen och om han nu har det även för mig kan det ju inte bli annat än bra.
Som pricken över iet är han Vädur, ett stjärntecken som passar perfekt med en Våg. ;-)
