Livet På En Kant

Ja, ni hörde rätt. Jag ringde på ett stall som jag för ett tag sedan upptäckte står tomt. Det har ridhus, ligger jättebra till med superba träningsmöjligheter och ridvägarna är oändliga. Stället har dessutom gigantiska hagar, sommarbete, fina rasthagar med trästaket osv osv osv.

 

Så, vad var det som inte kändes bra? Jag vet faktiskt inte. Det var lite skumt. Det kanske är någon inneboende rädsla. Jaja, det blir nog bra i slutändan. Det gör ju inget att fortsätta spåna runt. Rätt som det är dyker något som känns asabra upp och då är det ju bara att köra på det. Om jag kommer på vad som inte kändes bra kanske det skulle gå att fixa. Ja, jag vet inte. Nu ska jag iaf gå ner till stallet och motionera två mongomuppar.

 

Förutom det här har jag ju hittat värsta toppenmannen. Han samlar liksom bara poäng. Jag fascineras hela tiden över att han är så himla trevlig. Lite går jag och väntar på att få en käftsmäll, men för första gången kännar jag mig ändå trygg i personen. Han är så äkta och okonstlad på något sätt. Dessutom försöker han inte dölja något. Han bara är och det passar mig perfekt.