Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig
Jag fick ett samtal ganska snart efter att jag skrev det förra inlägget. Det var en förfrågan om jag ville sluta till det här månadsskiftet istället för nästa.
Jag är så grymt sugen och jag vet inom mig att det är det rätta beslutet, men det är bara så jävla fel.
Väljer jag att åka har jag två alternativ som jag ser det.
1. Åka till Stockholm där jag inte har någonstans att bo, men garanterat jobb.
2. Åka direkt till Holland, där jag ändå kommer att befinna mig efter oktober, MEN jag har inget jobb.
Så det känns som att det är pest eller kolera att välja mellan. Det tredje alternativet är att stanna kvar, men då är jag liksom lite fast och förfrågan jag fick var pga det kommer att bli lite timmar jobb nästa månad. Stannar jag känns det som att det är lite jag kan påverka. Väljer jag att åka känns det som att jag har hela världen framför mina fötter.Sverige kommer att ligga kvar på kartan på samma ställe som det var när jag lämnade det för snart två månader sedan.
Det enda som är fucked up är att hästarna kommer vara kvar i Sverige till åtminstone någon gång i oktober. Till dess har jag lyckats pruta ner en transport till MER ÄN HALVA PRISET. Ni vet att jag kan allt jag tar mig för.
Jag har en stark känsla av att det här kommer att sluta med att jag åker utan jobb och säker inkomst. Det är så jag fungerar, men det kanske är så det ser ut på utsidan. Från insidan av fortet jag finns en massa möjligheter och jag har redan krokar på alla.
Vad säger?
Det här är ju som att det är helt typiskt att det händer mig. Jag är välkommen tillbaka till det här jobbet. Det var det jag ville när jag slutade. Jag har haft en otroligt rolig sommar i Norge, lärt känns massor med folk och nu är snart sagan om Brevik slut för min del den här gången.
