Real Time Analytics

Livet På En Kant

Grundridning - hotad och/eller utrotad?

Publicerad 2013-05-12 05:31:00 i Vanlig vardag,

När man vaknar kl 04.12 en söndagmorgon utan att det är tävling, för då är det full legalt, börjar man fundera på saker. Det första är naturligtvis: Ska jag kliva upp? Idag valde jag det. Det är inte ofta, men det händer.
 
Jag började fundera lite över ridning närmre bestämt hästens arbete och dagens ryttares icke existerande grundridning. I min värld är det så. När jag började rida, för snart 100 år sedan jämfört med många idag, hade jag på något sätt turen att börja i Norrland.  Där låg det liksom efter i moderniseringen. Jag hade också turen att ha en mamma som var skolad av en gammal militär. Detta innebar många timmars tragglande med extremt tråkig sitsträning. Den hårda vägen fick jag också lära mig rida hästen "på tygeln". Ett bett införskaffades. Det var ett tvådelat normalt tränsbett, för er icke hästbitna, ett vanligt bett.
 
Detta bett och det eviga tragglandet med dressyrträning blandat med den extremt tråkiga sitsträningen utfördes. Skam den som ger sig! Vi flyttade inom den norrländska staden och bodde snart granne med den gamla majoren Folke Stenbom. Stallet, den enda ridskolan och således det enda ridhuset i staden, där vi hade vår häst låg ett stenkast från den nya bostaden. Högt upp på en kulle stod huset, för er stockholmare mer liknande ett berg, halvvägs upp i backen bodde Folke. Jag tänkte nog inte på det då, men idag har jag börjat fundera på sammanträffandet över att vi så ofta gick vägen tillsammans. Stod han och väntade på mig i backen? Nåväl, vi hade iaf våra samtal. Han gick med sin hund och jag var på väg till eller från stallet. Någonstans har det satt sina spår. Han var en fantastisk människa!
 
När vi senare flyttade ner till stockholm kom jag i kontakt med nästa gamla militär. Tränaren på den nya "anläggningen" hade tränat för den numer avlidne majoren Dag Nätterqvist. Samla tragglande åter. Även om jag idag förkastar det mesta han faktsikt står för idag(tränaren som hade tränat för Dadde alltså). Hade han sina kloka ord och jag lärde mig faktiskt en hel del som jag idag använder på annat sätt. Jag fick också äran att två gånger rida för Dag "Dadde" himself. Väldigt fascinerande människa och precis som Folke spelade han en egen division och liga.
 
Det finns idag ingen militärisk gren i ridkonsten. Det är synd. Vi har två sätt att rida på akademist/klassiskt eller traditionellt/tävlingsdressyr. Jag förespråkar varken det ena eller det andra. Jag står någonstans mitt emellan kvar i den gamla militäriska ridningen där grunden var viktigast. Ni får säga vad ni vill, men det är skillnad mot dagens ridning. Påstår ni annat var ni inte med på den tiden helt enkelt.
 
Idag anser jag att många ryttare helt saknar grundridning. Vad hände med sitsträningen? Varför arbeta med hästens form när det sitter en skumpande potatis på ryggen som kastar från höger till vänster om vartannat? Dessutom hackar den personen ofta hästen i käften med sin fladdrande hand och skänkeln sparkas in både här och där i sidan. Enbart på grund av den katastrofala balansen som inte existerar.
Varför är det så jävla mycket prestige, tvång och press i dagens ridning?
Jag börjar känna att det är fel på dagens tränare. Åtminstone de som vistas i min närhet numer. Det är dem jag ser oftast, eller deras elever. Det finns ett flertal och nej, jag har faktiskt inte lust att träna för en enda av dem. Jag kan inte låta bli att fundera över vad som får dem, för de rider bra de flesta av dem, att inte våga träna sina elever bättre. Varför låter de en människa med katastrofal sits träna på att hästen ska gå i bra form? Det är en fysisk omöjlighet. A och O är ryttarens sits och balans.
 
En av de saker jag tycker mest illa om idag är alla de som ska sitta och byta bett konstant i någon tro att de ska kunna få hästen att gå bättre. Bäst ridning får du alltid av ett vanligt tränsbett tvådelat eller tredelat, finns även raka. Du kan inte bli en bättre ryttare än du faktiskt är. Personligen så har jag uppgraderat mig till ett tredelat. Jag har två varianter på det. Det ena, det vanliga, passar den ena hästen bättre och det andra som är lite special passar hästen som är känsligare bättre.
 
Jag frågade min tränare(inte någon av de jag nämnt ovan) en gång om jag skulle byta till ett syntetbett på en häst som var väldigt besvärlig att rida eftersom de säljs som att de ska vara snällare mot hästen. -Nej, svarade han. Det spelar ingen roll. Lär dig rida på det du har. Det är väl ett vanligt bett? Vi ändrade däremot mycket annan utrsutning på den hästen som hjälpte extremt mycket, men felaktig utrustning kan vi ta en annan gång för det inlägget blir precis lika långt som det här.......
 
Folke på hans häst dragon
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Livet På En Kant

Bloggen handlar om mina sjuka idéer och konstiga tankar. Min fritid avhandlar jag med mina hästar och Vson. Ibland gästbloggar Vson. Jag är inte normal, men det är bara att läsa några inlägg så har du snart fattat konceptet.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela