Livet På En Kant

Hur fan ska jag orka? Hur fan ska jag palla? Är det inte nog som det är?

Jag har bara lust att sätta mig ner och gråta, sätta mig ner och dö. Jag orkar inte mer. Kan inte någon komma och lyfta mig ur detta helvete och ta mig till en renare plats, en bra plats, en plats som inte redan är befläckad.

Jag orkar verkligen inte. Vem fan tackar en när man står där på slutet? Ingen jävel faktiskt. Jag ger snart upp. Det är slut. Vad ska jag kämpa för? Det finns inget. Inget slut, ingen ände. Jag orkar inte mer.

 

Livet är inte rättvist, det är inte lätt, det kan vara lika svart som det kan vara vitt, men varför ska jag straffas för andras jävla misstag. Varför ska jag behöva städa efter att andra skitit på mig? Hur länge ska det hålla på? När är det slut?

Jag vet svaret. Det finns bara ett. Jag har bara två val. Städa andras skit, eller dö. Det är faktiskt så för jag orkar inte mer. Inte här och nu. Inte senare heller. Det här är sista gången. Hit, men inte längre.

 

Jag kan erkänna. Det var det här jag önskade, att skiten skulle upphöra, att jag skulle få sluta bära med mig den. Jag vill inte ha den längre. I slutändan måste det ändå bli jag som städar skiten efter andra och vet du vad. En dag för länge sedan bestämde jag mig för att använda den kunskapen till att se till att andra inte hamnar där. Det är dags nu. Dont mess with me! Du kan trycka mig ner i helvetet jag kommer alltid att komma upp och för varje gång du prövat kommer jag bara att bli snäppet vassare, hårdare och än mer omöjlig att döda rent mentalt.

 

Idag var dagen som jag bestämde mig för att det är dags för dig att dö. DU ska bort och det här och nu. Nästa vecka ska ägnas åt att se till att DU ska dö helvetesdöden och när det är slut då ska jag knäcka dig totalt. Du ska förintas, bort från denna jordyta och du ska aldrig mer få återuppstå. Jag HATAR dig! 

 

Jag ÄR den som gör det omöjliga möjligt och jag ska göra det igen.