Livet På En Kant

Läste precis om mig själv i en annan blogg. Personen i fråga trodde att jag stod och skrattade och hånade personen. Så var icke fallet! Med texten: "tillsammans med andra vuxna och jag kunde liksom känna hur jag blev uppäten med blickarna och utskrattad. Jag kände mig hånad- trots att jag inte gjort ett enda fel." I den texten skullle jag har varit "de andra vuxna". Jag kommer ihåg dagen och jag kommer ihåg att den personen stycket egentligen handlade om sa precis som det står i texten: att hon aldrig hade sett en sådan tidigare. Alla som känner mig vet att det sista jag skulle göra är att stå och håna och skratta åt andra. 
Jag svarade väl att jag och personen som skrivit inlägget bor nära varandra and that´s about it. 

Jag har själv varit med om liknande upplevelser då jag blivit offentligt hånad i media och "alla visste vem jag var". Det är inte så jävla lätt att känna sig hånad och kritiserad, MEN det händer både bättre ryttare och oss vanliga dödliga. Någonstans får man lära sig att stänga av världen utanför och bara köra sitt eget race.

 

Jag vill bara säga: Vi pratade aldrig någon om den som skrev inlägget, förutom det jag då skrev ovan. Mestadels stod vi och pratade om våra egna hästar OCH diverse utrustning på de olika hästarna på tävlingen på ett konstruktivt sätt. 

 

Jag hoppas att andra läser det här och förstår att det mesta vi känner är inom oss själva och inte hur det faktiskt är. Jag brukar ställa mig frågan: Skulle jag ha stått och skrattat och hånat någon på en tävling? Svaret är nej. Alltså kan jag utgå ifrån att den jag tror gör det inte gör det.