Livet På En Kant

Idag red jag. Äntligen känns kroppen som att den klarar ett lättare ridpass. Jag hoppas att jag inte ska kliva upp med en enorm smärta imorgon. Det var superkul att ta ett ridpass. Snacka om att man är ofit och att ridmusklerna har varit vilande. Vissa muskler används verkligen BARA vid ridning. Jag tror inte att jag haft ett sådant här långt uppehåll någonsin faktiskt.

 

Det första jag tänkte när jag kortade tyglarna var att när man rider honom liknar det en annan häst som jag ridit tidigare. Jag funderade lite medan jag skrittade runt och plötsligt slog det mig. Han liknar inte en häst utan flera som jag ridit. Fast han är helt otränad för tillfället har han bärighet i kroppen och samma känslighet som en häst som tävlar GP hoppning. Jag vet att det kan låta orimligt och att ni kanske skrattade till, men det är så. Jag har ridit sådana tidigare. Han känns verkligen likadan. Det ska bli väldigt spännande att sätta igång honom "på riktigt" nu.

Vårat första mål är att starta en 0,90 hoppning. Det känns helt absurt att börja på den nivån, men så är det nu. Jag kan inte rå för att min kropp varit trasig och jag måste ha ett mål att se fram emot. Nu ska jag se om jag kan komma igång och rida någon gång per vecka för att sedan kunna träna mer och mer.

 

Han är verkligen fascinerande. Det jag övade på sist satt som ett smäck och det är bara att köra på. Han känns mycket bättre i kroppen även om han försökte fuska med vissa saker har jag mer överseende med det mesta just nu vilket leder till att jag har mer tålamod. Tålamod är alltid bra när det kommer till hästar. Det var iaf superkul att rida och jag ser framemot ett litet pass imorgon också.