Livet På En Kant

...faktiskt som att allt blir lite bättre. Idag var jag ute en sväng och fick hjälp med att laga hagen. Det var en stolpe som var trasig. Jag stod mest och tittade på. Var in en stund i hagen med Ante också. Jag ska nog inte stå själv med hästarna än insåg jag. Jag har inte så mycket att sätta emot.

Nu när jag har varit sjuk har jag insett en del. Både vad gäller hästar och andra människor. Jag har nog helt enkelt omvärderat en hel del saker. Samtidigt som jag förstår att det är svårt just idag att sätta saker i sitt rätta perspektiv har jag insett vad som betyder något. Eller vad som betyder något just nu. Jag tänker bära med mig det inför framtiden och hoppas att jag kommer ihåg det här länge.
Vad gäller hästarna har jag omvärderat mina egna hästar och min hästhållning. Det har inget med mina hästar i sig att göra, för jag har inte varit därnere. När man står på sidan av och betraktar allt, det är ju som det jag har gjort, så inser man helt plötsligt något få förunnat. Det här är något jag lärt mig sedan tidigare, men det kom som bara upp till ytan igen.
Lilla Hopie, Snårrfi, Hoppan och allt vad vi nu kallar henne dansar åter igen. Hon travade i hagen idag och hennes utstrålning och balettdansösliknande trav gör som att man hamnar i trans och inte ser annat. Det känns bra. Det blev ju som en omöjlighet för mig att åka in med henne till klinik och nu ser hon bättre och bättre ut i benet.