Livet På En Kant

Jag orkar snart inte mer. Det känns som en parasit som tagit över min kropp. Den lever och bestämmer vad jag orkar eller inte. Jag pallar inte. Kan det inte bara ta slut? En total förtvivlan uppstår snart. Jag har gjort en egen liten självdiagnostisering och om det skulle vara det skulle jag kunna bli frisk rätt snabbt. Det är dock av största vikt att jag inte äter något fel, jag kan heller inte påbörja någon förbättring innan jag tagit prover. Proverna isf kommer att bli missvisande och att göra någon form av självmedicinering är direkt farligt. Med andra ord får jag helt enketl ta och vänta.

 

På ett sätt hoppas jag att det är det här och på ett annat sätt verkligen inte. För att sänka pulsen, eller rättare sagt, den höga aktiviteten i kroppen kan man ge betablockerare. Det är något jag verkligen inte vill äta. Det menar jag! Däremot kanske det är direkt nödvändigt då påfrestningen på hjärtat är alltför stor just nu. Förut var jag sjuk "åt andra hållet", precis som jag skrev i ett inlägg nyligen. Jag är hellre lite fet, tror jag att jag kallade det. Då går allt i kroppen lite långsamt. Det är inte alls lika farligt.

 

Då kommer vi till nästa problematik. En viss del av undersökningarna för den här sjukdomen består i en undersökning med isotoper. Det går inte. =( Kontrastvätska var ju det som utlöste det hela i början. Det känns bara skit!

Medicinen finns i två varianter varav den ena är ett extrakt från svin. Det känns ju också "toppen". Bara jag blir bra kvittar det. Jag ska boka ny tid hos läkaren igen och den här gången ska jag be att få en remiss till en endokrinologimottagning. Jag ska fan bli frisk. Psykiskt är jag nog orubblig, det är då kroppen får ta stryk. Vore det inte för att kroppen helt kollapsat skulle jag kämpa på där nere, men jag är rädd för att ligga inne igen. Jag orkar inte det.