Jag tänkte skriva något klokt
men när jag väl skulle börja skriva kom jag inte längre än att jag har ett citat från en person.
"Ja du om nån borde inse att livet är skört. Gör och va med den du tycker om så länge du kan ist för att drömma.."
Det är ju sant. Jag borde inse det. Det är ju dumt att jag inte är med den jag vill vara med. Nu är det inte jag som valt det utan han. Jag borde gå vidare och hitta någon annan. Problemet är att varje gång jag tänker det, bestämmer mig finns det en person som säger: Man känner inte så för en person utan att den känner likadant. Sedan är det som kört. Just nu känns det ändå som hans förlust om han skulle känna något.
Nästa gång jag blir dålig kanske jag inte vaknar upp. Jag kanske är borta för alltid. Inte finns mer. Det kan lika gärna bli imorgon som att det någon annan gång. Om han nu känner likadant är det faktiskt hans förlust. Jag är ju borta. Finns inte mer. I just det läget kvittar det för mig om han nu någonsin kände något. Jag menar, jag är ju ändå ändra död eller ett jävla kolli någonstans, om jag inte skulle vakna upp igen alltså.
Jaja, jag tänkte inte bli djup här. Jag ska gå och lägga mig, som jag skrev i början försvann det jag tänkt skriva bort i tomma intet.
"Ja du om nån borde inse att livet är skört. Gör och va med den du tycker om så länge du kan ist för att drömma.."
Det är ju sant. Jag borde inse det. Det är ju dumt att jag inte är med den jag vill vara med. Nu är det inte jag som valt det utan han. Jag borde gå vidare och hitta någon annan. Problemet är att varje gång jag tänker det, bestämmer mig finns det en person som säger: Man känner inte så för en person utan att den känner likadant. Sedan är det som kört. Just nu känns det ändå som hans förlust om han skulle känna något.
Nästa gång jag blir dålig kanske jag inte vaknar upp. Jag kanske är borta för alltid. Inte finns mer. Det kan lika gärna bli imorgon som att det någon annan gång. Om han nu känner likadant är det faktiskt hans förlust. Jag är ju borta. Finns inte mer. I just det läget kvittar det för mig om han nu någonsin kände något. Jag menar, jag är ju ändå ändra död eller ett jävla kolli någonstans, om jag inte skulle vakna upp igen alltså.
Jaja, jag tänkte inte bli djup här. Jag ska gå och lägga mig, som jag skrev i början försvann det jag tänkt skriva bort i tomma intet.
Jag kan ju sammanfatta lite fint: Ni kan ju ta vara på era nära och kära, ni vet aldrig när de försvinner.
