Livet På En Kant

Jag är jävligt less, inte på en person utan alla, hela livet och människans stora falskhet. Jag har lust att vara en ond, elak jävla fitta, men tyvärr tror jag inte att jag har egenskaperna för att vara det. Det ligger liksom inte i min natur. Jag är bara inte sådan. Jag kör inte med falska intuitioner. Ibland önskar och försöker jag nog, men det misslyckas alltid.

 

När jag var ute med hunden insåg jag varför jag alltid känner mig skyldig och varför jag aldrig får betalat. Jag vill återgå till att detta INTE gäller EN person utan massor med händelser tillsammans. Som exempel kan jag nämna när jag(mitt ex) hade transport förut och några i stallet skulle hyra den och betalade med begagnade skor. Det var iofs snygga skor, MEN vad är begagnade skor jämfört med cash? Gång, efter gång, ibland kom det inte ens några skor.
Nu får det iaf vara nog. Det är slut med rövknullade både framifrån och bakifrån av mig. Helt slut. Det finns inte mer. Jag kommer att vara benhård, statuera exempel. Dessutom kommer jag att ta upp en sak som jag mått dåigt av sedan i början på maj. Den händelsen har nu upprepats och den här gången har jag ett vittne. Det känns bra. Jag HATAR oärliga människor som medvetet vill leta upp och snacka skit. Till viken nytta? Varför? Mår man så jävla dåligt får man väl för fan söka hjälp istället för att förstöra för andra? Eller?

Dagens fittiga samhälle säger jag bara. Det är slut med sådant nu. Jag vet min åsikt. Dessutom är en av mina grundtankar att MAN GER ALLA EN CHANS. Oavsett vad man hör från andra kan man ge en person EN chans. Har inte alla rätten att bättra sig? Det finns massor med skit om mig och om alla skulle lyssna på alla mina "ovänner" då innebär det att om jag inte kan ge andra en chans är jag heller inte värd den själv.