Jag blir iaf glad...
...när jag hör att han som jag skriver om så mycket varit här. Även om det är så att vi inte tajmar varandra känns det bra varje gång jag hör att han varit här.
Nu kan jag gå och lägga mig och sova gott. Jag hade sovit bättre om han varit här. Det är ju det jag vill. Att han ska vara här. Jag har kommit till ett läge med honom att jag inte vågar göra något. Det känns som att han dissat mig så många gånger att jag inte längre pallar förnedringen av att bli det en gång till. Min största rädsla är dessutom att vara efterhängsen någon och om det nu är så att han inte vill ha med mig att göra känns det bara fel att ens gå fram och prata med honom. Nu i höst när jag faktiskt vågat mig fram har det känts bra.
Alltså blir det upp till honom om vi ska träffas. Rädslan för att han sedan ska ångra sig finns också hela tiden. Just nu så går inte det. Jag orkar inte att det skulle hända. Det räcker med att jag själv mår dåligt, rent fysiskt alltså. Psykiskt mår jag bra, det är bara kroppen som inte vill vara med och leka.
Varför kan han inte bara höra av sig och säga att han vill göra något? Skulle inte det vara enklast? Jag skulle säga ja! Det var ju som "min vän" skrev igår. Det är bara ett slöseri med tid om man vill vara med någon och inte är det.
