Det finns visst leva lyckliga resten av livet
Jag vet att inlägget jag skrev igår var eh, ja, lite bittert. Bittert kanske inte räcker. Det var nog även ganska aggresivt. Ganska mycket aggressivt. Det är så jag känner. Det kan jag inte komma ifrån. Anledningen till att jag kände så var att jag blev så otroligt besviken av att han åkte utan att ens komma fram och säga något. Ni anar inte känslan. De flesta skiter jag i, men som en god vän till mig brukar säga. När det gäller henne (för mig då honom).
Jag tror inte att det gått en dag sedan första gången vi träffades som han inte varit det första och det sista jag tänkt på. Min förtvivlan över att inte kunna göra något eftersom han så uppenbarligen inte vill träffa mig går inte att sätta ord på. Tiden när vi är tillsammans finns det inte heller ord för. Det är nästan så att en minut, alltså bara en enda minut med honom är värt mer än flera år med någon annan. När han kom i söndags kändes det som hela min kropp blev till glas som krossades och marken under mig försvann, allt försvann och hjärnan slutade fungera. Det går liksom inte. Den där enda minuten blir till en rädsla som djävulen uppfunnit.
Allt jag önskar mig är att få träffa honom igen. Jag vet att det enligt alla "regler"är fel. Jag borde inte. Jag lever inte efter några regler. Ni borde veta det vid det här laget. Jag gör alltid som jag vill och jag är alltid ärlig mot mig själv. Alla andra får tycka vad dem vill. Jag bryr mig inte. Jag vet vad jag känner. Varje dag är ett lidande nu. Större eller mindre och jag kan ärligt säga att jag varje dag önskar att han kommer, varje dag. Nu händer det inte så ofta, men hoppet är det sista som lämnar människan.
Han sa till mig sist att det finns inget bli kära, gifta sig, skaffa barn och leva lyckliga resten av livet. Jag kommer aldrig att tro på det. Det finns visst leva lyckliga resten av livet. Han har fel. Nu kanske inte alla hittar det, men det finns. Jag lovar er.
Jag vet inte, han kanske hatar mig. Jag har ingen aning faktiskt. Jag kan inte svara för någon annan. Det här är bara mina ord. Allt han behöver göra är att komma hit, ringa, skicka ett sms eller vad han nu vill och säga att han vill träffa mig. Det är allt och helst nu på en gång. Det räcker för att jag skulle gå från den här lidelsen till total lycka. Jag vet att han är den jag är beredd att flytta berg för. Ni får sucka nu, men det är så. Jag kan inte förklara varför och jag kommer nog aldrig att kunna göra det.
Jag tror inte att det gått en dag sedan första gången vi träffades som han inte varit det första och det sista jag tänkt på. Min förtvivlan över att inte kunna göra något eftersom han så uppenbarligen inte vill träffa mig går inte att sätta ord på. Tiden när vi är tillsammans finns det inte heller ord för. Det är nästan så att en minut, alltså bara en enda minut med honom är värt mer än flera år med någon annan. När han kom i söndags kändes det som hela min kropp blev till glas som krossades och marken under mig försvann, allt försvann och hjärnan slutade fungera. Det går liksom inte. Den där enda minuten blir till en rädsla som djävulen uppfunnit.
Allt jag önskar mig är att få träffa honom igen. Jag vet att det enligt alla "regler"är fel. Jag borde inte. Jag lever inte efter några regler. Ni borde veta det vid det här laget. Jag gör alltid som jag vill och jag är alltid ärlig mot mig själv. Alla andra får tycka vad dem vill. Jag bryr mig inte. Jag vet vad jag känner. Varje dag är ett lidande nu. Större eller mindre och jag kan ärligt säga att jag varje dag önskar att han kommer, varje dag. Nu händer det inte så ofta, men hoppet är det sista som lämnar människan.
Han sa till mig sist att det finns inget bli kära, gifta sig, skaffa barn och leva lyckliga resten av livet. Jag kommer aldrig att tro på det. Det finns visst leva lyckliga resten av livet. Han har fel. Nu kanske inte alla hittar det, men det finns. Jag lovar er.
Jag vet inte, han kanske hatar mig. Jag har ingen aning faktiskt. Jag kan inte svara för någon annan. Det här är bara mina ord. Allt han behöver göra är att komma hit, ringa, skicka ett sms eller vad han nu vill och säga att han vill träffa mig. Det är allt och helst nu på en gång. Det räcker för att jag skulle gå från den här lidelsen till total lycka. Jag vet att han är den jag är beredd att flytta berg för. Ni får sucka nu, men det är så. Jag kan inte förklara varför och jag kommer nog aldrig att kunna göra det.
