Livet På En Kant

Alltså, nu kom det en sådan här sjuk grej i stil med lappen upp. Jag blir fan rädd. Jag borde, men jag vågar inte. Jag brukar inte vara feg, men nu är jag rädd för att misslyckas.

Frågan är vad man är rädd för. Just på det här har jag svaret:

Jag vet inte om han har någon redan. Det är ett problem. Jag är rädd att han ska ha någon och då är det pinsamt att höra av sig och försöka få till en dejt. Eller?

Jag känner människan dåligt och vet inte om han är intresserad. Hur ska jag veta hur min intressenivå är när jag inte känner den så bra? Jag är ju ändå intresserad av att ha vidare kontakt med personen och därför borde det vara ok.

Jag kan hitta många fel på personen fast jag inte känner den. Öhhh???? Ja, jag är dum i huvudet jag vet. Alla människor har ju  fel och brister, eller?

Ni märker att jag kan rabbla upp ett gäng med helt oväsentliga saker. Nej, den största anledningen till att jag inte vet om jag vågar höra av mig är risken att jag tycker om honom och han inte bryr sig ett jävla piss om mig. Jag vet inte om jag pallar det faktiskt. Om det skulle hända nu kommer jag nog aldrig mer i hela mitt liv att våga träffa någon och då kommer jag att leva som en jävla gammal nucka resten av livet. Bitterfitta är jag redan så på det stadiet gör det varken till eller från.

Jag är galen och det lär bara ta några dagar innan jag kör på mitt race. Dvs det som är helt fucked up och galet. Det är sådan jag är. Friskt vågat, hälften vunnet. Som en berg och dalbana. Upp och ner. Mitt känslosvall går nog likadant, men jag vill ha det så. En gång sa en person till mig att om man är sådan kan man känna mer glädje och lycka också och jag vill känna mycket glädje och lycka och om priset är att man är lite mer ledsen och deprimerad betalar jag mer än gärna för det.

Nu ska jag fundera vidare på mina galna upptåg och sedan lägga mig.