Livet På En Kant

Får ett samtal precis innan jag slutar att mina hästar är lösa - hela bunten! Mutter, mutter. Säger att jag måste dra och skyndar mig till bilen och kastar mig iväg. Tack och lov var varken tant Hulda eller farbror Oskar ute och luftade sina bilar. Inser när jag börjar närma mig stallet att det är dumt att ha gasen i botten, samtidigt som jag tänker fan ta Ante, inser jag att hästarna är faktiskt lösa och skulle kunna komma travandes på vägen. Ante får skit för det mesta som händer, men han är man och borde ha vant sig vid det här laget.

Ser när jag vänder in på stallplanen att ett stycke Grålle står på ridbanan och Humle och Dumle är infångade på gräsbanan. Puh! Tänker samtidigt Grålle är inte så fet ändå(sedan är ju inte jag så normal). Samlar mig en stund, pratar med de i stallet, glömmer att tacka för att de styrt in kossorna i respektive fållor och hämtar Grålle. Går tillbaka för att hämta Humle, men han får damp och tycker inte alls att vi lekt färdigt. Kom och ta mig om du kan leken har vi ju inte kört än. Mitt adrenalin slår i taket och jag plumsar bort till Dumle som parkerat en bit bort.

Går ner med Dumle och jag ser att Grålle tänker elaka tankar om att jag Dumle igen. Adrenalinet kokar åter. Går upp för att hämta Humle som kommit tillbaka till grinden. Bra tänker jag. Han är ju kvar själv nu. Haha!!!! Trodde jag ja! Humle kastar runt kärringen (dvs jag) får nog och kastar grimman i arslet på hästen. Är han dum ska det fan göra ont också. Hunden fattar vinken och jagar iväg hästen. Vad tror ni hände?























Svaret är att hästjäveln är kvar på gräsbanan. Han kan gå där. Jag fick damp och åkte hem.