Han som gjort det värt det de sista åren.
Jag stör mig lite på att min svenska i förra inlägget var lika illa som om jag vore mindre begåvad. Det kanske vore något att börja korrekturläsa mina inlägg ändå.
Idag hittade jag något jag nästan börjat tro att jag förlorat för alltid. Det var ett tag sedan jag googlade honom och just sista gången såg jag att han inte var kvar där han jobbade innan. Besvikelsen var total. Han var borta, gone liksom. Ända sedan han flyttade har en del av mig saknat honom. Just när det kommer till ridningen är han allt för mig. Han betyder allt. Det är både på gott och ont. Utan honom har det som tappat meningen. Jag hittar ingen väg vidare. När han är i närheten kör jag obehindrat på motorvägen. Jag behöver inga avfarter för jag vet att han alltid backar upp. Ni vet vem jag pratar om om ni känner mig. Tänk om jag kunde hitta den sanna glädjen i ridningen igen. Det där som gör det värt det att förfrysa fingrar och tår, vara så trött att man inte längre vet vad man heter, veta att man kommer att vara lika trött nästa dag man kliver upp som när man lägger sig, ser att man ser ut som en fågelskrämma i spegeln. Det är när man är där man har hittat den totala lyckan i ridningen och hästarna. Meningen med livet liksom.
Jag trodde att jag hade hittat en ersättera, men något den senaste tiden har fått mig att gråta invärtes. Jag orkar inte se på längre. Ibland tänker jag att mina hästar inte har det så bra. Gården ser ut som ett skrotupplag. Det står ett gammalt skjul i hagen som borde rustas upp(naturligtvis avspärrat), stallet är grislila, jag åker inte och kollar mina hästar hos veterinären bara för att. Nu har jag dock insett vad det är som är skillnaden. Mina hästar har inte ont i hela kroppen och jag rider ändå. Jag ser när hästarna har lite ont, tar reda på vad som torde vara orsaken, löser problemet och rider vidare utan ont. Jag har kolla på vad mina hästar får för mat. De äter rätt mat och bra mat.
Jag vill nog, om jag ska hålla på med hästar, hålla på med det på en mer proffesionell nivå, men var hittar man det i Sverige? Jag har ingen lust längre att spånet eller alla trehundratrettielva pulver ska vara det viktigaste för just den hästen. Jag pallar inte det. Hur svårt ska det vara att förstå att hästen, just hästen är det viktigaste. Motion och bra ridning kommer före borstning och alla pulver. Det är ju konstigt att man blir "tilldelad" ett vanligt ordinärt träns och ett vanligt tränsbett av billigaste sort när man arbetar med att rida världens bästa hästar. Där fanns inga pulverburkar, inga specialgrejer. Hästen i sig kom helt enkelt först. Det är det jag vill hålla på med. Inget jävla trams. Jag har fått nog av det nu.
Idag hittade jag något jag nästan börjat tro att jag förlorat för alltid. Det var ett tag sedan jag googlade honom och just sista gången såg jag att han inte var kvar där han jobbade innan. Besvikelsen var total. Han var borta, gone liksom. Ända sedan han flyttade har en del av mig saknat honom. Just när det kommer till ridningen är han allt för mig. Han betyder allt. Det är både på gott och ont. Utan honom har det som tappat meningen. Jag hittar ingen väg vidare. När han är i närheten kör jag obehindrat på motorvägen. Jag behöver inga avfarter för jag vet att han alltid backar upp. Ni vet vem jag pratar om om ni känner mig. Tänk om jag kunde hitta den sanna glädjen i ridningen igen. Det där som gör det värt det att förfrysa fingrar och tår, vara så trött att man inte längre vet vad man heter, veta att man kommer att vara lika trött nästa dag man kliver upp som när man lägger sig, ser att man ser ut som en fågelskrämma i spegeln. Det är när man är där man har hittat den totala lyckan i ridningen och hästarna. Meningen med livet liksom.
Jag trodde att jag hade hittat en ersättera, men något den senaste tiden har fått mig att gråta invärtes. Jag orkar inte se på längre. Ibland tänker jag att mina hästar inte har det så bra. Gården ser ut som ett skrotupplag. Det står ett gammalt skjul i hagen som borde rustas upp(naturligtvis avspärrat), stallet är grislila, jag åker inte och kollar mina hästar hos veterinären bara för att. Nu har jag dock insett vad det är som är skillnaden. Mina hästar har inte ont i hela kroppen och jag rider ändå. Jag ser när hästarna har lite ont, tar reda på vad som torde vara orsaken, löser problemet och rider vidare utan ont. Jag har kolla på vad mina hästar får för mat. De äter rätt mat och bra mat.
Jag vill nog, om jag ska hålla på med hästar, hålla på med det på en mer proffesionell nivå, men var hittar man det i Sverige? Jag har ingen lust längre att spånet eller alla trehundratrettielva pulver ska vara det viktigaste för just den hästen. Jag pallar inte det. Hur svårt ska det vara att förstå att hästen, just hästen är det viktigaste. Motion och bra ridning kommer före borstning och alla pulver. Det är ju konstigt att man blir "tilldelad" ett vanligt ordinärt träns och ett vanligt tränsbett av billigaste sort när man arbetar med att rida världens bästa hästar. Där fanns inga pulverburkar, inga specialgrejer. Hästen i sig kom helt enkelt först. Det är det jag vill hålla på med. Inget jävla trams. Jag har fått nog av det nu.
