Livet På En Kant

Jag vet inte varför jag väljer att skriva det här här och jag vet inte varför jag väljer att göra det precis nu. Igår skrev jag att det var en grej jag tänkt dela med mig här och ni får nu en bit av den här. Hela kan jag inte berätta, för hela historien "Jag" är så sjukt tragisk att ibland fattar jag det inte ens själv. Ni kan få en bit av mig bara, mer än så kan jag inte dela med av mig. Det är endast två kanske tre personer som vet hela historien.

Ibland kommer det över mig igen, allt jag fått genomgå och varje gång undrar jag vad jag gjort för ont för att förtjäna det här. Det är inte så att jag på något sätt är "färdiggenomliden" om man nu kan kalla det så. Det enda jag kommit till nu det är att jag önskar någon form av upprättelse. Flera av er tror att ni vet hur det förhåller sig, men tro mig när jag skriver: det gör ni verkligen inte.

Det är när jag tänker efter bara en sak som jag vill dela med mig av idag. Det är en ganska liten sak. Jag vill inte att ni tycker synd om mig heller, för det är det inte, men min blogg är mitt place. Jag ljuger inte, överdriver inte, hittar inte på. This is just me!

Det är nämligen så här att under en period av mitt liv har jag fått hem hotbrev från mer än en advokatbyrå i min brevlåda. Tydligen har Sverige inte yttrandefrihet tror dem. Hot är tydligen ok däremot. Jag har kvar de här breven och kommer att ha det ett bra tag till. Jag förstår att de skickat dessa i något desperat försök i att tysta mig, men det mest tragiska är: I didn´t give a shit! Det skrämmer inte mig. De redan hade tagit tillräckligt av mig, som person och individ, och jag stod ensam med det här. Vad tror de då att ett jävla hotbrev utan grund ska ge? Jag höll ju inte käften ändå. Det sjuka var att det var från mer än ett ställe. En annan ringde bara och grät och bad mig hålla tyst. Som om det skulle hjälpa då.

Tyvärr stannar det inte ens här. Det här var bara några få advokatbyråer. Nej, nu kommer vi in på the real shit. Svenska myndigheter. Ja, ni hörde rätt. Ett fucking jävla hotbrev från en svensk myndighet. Vi lever för sjutton på 2000-talet. Det var inte ens jag som kallade det ett hotbrev utan det var en åklagare. Alltså seriöst. Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Jag kan ju inte ens stjäla ett tuggummi på ICA liksom. Var det bara så att jag var på fel plats vid fel tid? Träffade jag bara på fel personer vid fel tid?

Under en lång tid kändes allt det här som att hela mitt liv var ett enda stort misslyckande att jag var misslyckad, men så känns det inte längre. Jag har kommit på att det här är till min fördel. Jag har genomlevt ett helt helvete och kommit levande ur det och tro mig när jag säger att vissa morgnar funderade jag bara på vilket sätt som skulle vara lättaste sättet att dö på.

Det är nu på senare tid som det kommit fram till mig själv att jag kommit igenom det. Det är inte förrän nu som jag känner att mitt liv är på väg att gå vidare. Om det är så att jag inom mig förlåtit dessa eller att jag själv bearbetat det, det vet jag inte. Ibland undrar jag också om jag verkligen behöver upprättelse. Vem ska den vara för? Det enda en upprättelse kan ge är att bilden av mig till andra blir annorlunda och jag undrar om jag verkligen behöver den. Vad ska jag med dem som inte kan se mig för vem jag är utan upprättelsen till? Jag har tillräckligt med äkta vänner redan nu och något behov av att vara populär har jag ju inte.

Nästa gång ni har någon form av åsikt tänk på det här och tänk på att du kanske känner till en procent av en människas liv. Döm inte så förbannades hårt!

Det kanske kommer lite mer av historien "Jag", men jag vet inte om och när jag får lust att skriva något igen. Som jag skrev i början. Jag hittar inte på, jag ljuger inte och det här är bara sanningar ur mitt perspektiv.

Egentligen kanske jag skulle tacka dem. Idag vet jag vad som är värt att värderas och jag vet hur man känner äkta lycka.

DN SvD M