Smickrad
Idag blev det inte alls som jag tänkt mig. Dagen började med skit rent ut sagt och jag kände att allt bara var dåligt, tråkigt och jag själv kände mig allmänt nere och deprimerad. Det var förjävligt på ren svenska.
Jag hade ingen lust att åka till stallet. Det har jag nästan aldrig numer för den delen och jag hade ingen lust att göra något över huvudtaget. Till slut tog jag mig iaf i kragen och ringde Fanny för att höra om jag åtminstone kunde få skjuts tillbaka sedan. Tack och lov kunde jag det så det var bara att klä på sig och åka iväg.
Fixade färdigt med allt i stallet och det blev ganska lagom tills Sara och Fanny också var färdiga. Precis innan vi skulle åka kom Micke och fixade lite med Olke, Fannys hästs box så vi blev kvar lite längre. De skulle tydligen åka och äta och jag hade visserligen ätit precis innan jag åkte till stallet, men vafan, jag måste börja umgås med lite människor och tänkte att jag kan ta en dricka och sitta där som sällskap. Micke var en sån schysting att han bjöd på mat och då kunde jag ju inte säga nej utan åt den där supergoda rostbiffsalladen som de har på det stället.
Vi pratade och de båda är så trevliga och nu är jag på sådär bra humör igen. Bara på nästa vecka med samma glada humör som jag haft de senaste dagarna. Tänk vad lite trevligt sällskap kan göra. Jag är så glad att jag i största möjliga mån försöker undvika skitsnack och bara köra mitt eget race nu. Det blir så mycket bättre i slutändan och man mår så mycket bättre själv. Eller så kanske det är tvärtom - jag mår bättre=mindre skitsnack. Vilket som är det som en befrielse att tänka i mer positiva banor nu.
Helt appropå något helt annat är det en sak som jag känner mig väldigt smickrad över, men det är bara jag som vet om det. Jag ska dela med mig, men inte idag.
