Livet På En Kant

När vi ändå är inne på spåret livet....

Läste för ett tag sedan en person som fått frågan: Lever du ett perfekt liv, eller något i stil med det. Personen i fråga svarade att den tyckte att den gjorde det.

Finns det något som heter Det perfekta livet??

Jag tror inte det. Det gör nog inte du heller. Vi har alla våra fel och brister.  Nu var det så att jag fick lite mindervärdeskomplex av det här. Konstigt, för jag brukar ju skratta åt saker på den här nivån.

Hur som helst finns det en som verkar ha ett fläckfritt liv, men när jag tittar noga är det jag ser bara ensamhet. Är livet perfekt då? Ensamhet är väl ändå en av de sakerna som är värst att uppleva. Jag tror också att det är en av de saker som är svårast att ta sig ur också för det är bara en känsla. Skapad av den som bär den.

Bitvis i mitt liv har jag känt mig ensam, men inte nu längre. Det är bara en känsla. Enda sättet för den som har känslan att komma över den tror jag är att bryta ner den i bitar och se vad som skapar den. Något i ens liv är det. Skillnaden mellan att vara själv och att vara ensam är väldigt stor och det är långt ifrån samma saker.

Det perfekta livet finns inte. Inte ens i våra drömmar. Jag tror att vi lever för att lära och vi kan bara ha vissa bitar av varje sak åt gången. Vi får välja liksom, man kan inte bära med sig allt samtidigt. Bagaget blir för tungt då.

Jag vet i alla fall att någonstans på min resa har jag hittat min lycka. Jag vet inte vad den är, jag vet inte var jag hittade den och jag vet inte hur den uppstod, men jag har den och jag är rädd om min. Något jag lärt mig är att det är få förunnat att ha hittat den. Det sjuka är att mitt liv nog är motsatsen till perfekt, men who fucking cares. Jag är fortfarande jag och det är jag fulltnöjd med.


Svd DN1 2