De som pratar inne i min hjärna
Jag ska berätta en sak för er. Ibland undrar jag var jag får mina sjuka idéer ifrån. Grejen är den att jag tror att alla har sådana här idéer. Det är bara det att ni inte vågar skriva och dela med er av dem.
Sedan ibland, då inser jag att ni inte alls har sådana här idéer i era hjärnor utan att det är jag som är ett freak. Det är ok. Jag insåg redan i tidig ålder att jag var unik. Inte som alla andra. Jag var inte tvungen att leka med andra barn. Jag kunde sitta själv hemma och leka med mina leksaker.
Det fanns en stor skillnad mellan mig och de flesta andra - jag lekte tyst. Ibland knackade min mamma på dörren och frågade vad jag gjorde. Då tittade jag bara på henne med mina bruna små hundögon och svarade - leker. Ni förstår i min värld, pratade leksakerna i min hjärna. Jag behövde aldrig låta gubbarna prata högt. Konversationen pågick förfullt i min hjärna. Jag förstår att ni förstår nu hur det här hänger ihop. Med mig alltså.
Innan jag avslutar vill jag bara tala om för er att jag hör inga leksaksgubbar prata i min hjärna längre, inga hästar som gnäggar där inne och inga hundar som voffar. Det är helt lugnt. Det enda som är kvar idag är Djävulen och Ängeln. Ni vet, mina schizofrena sidor. Tack och lov är de bara två. Det hade blivit jobbigt om jag hade varit tvungen att lyssna på den uppsjö av gubbar jag hade när jag var liten.
