Hela jag är en enda stor parodi inkl hundbajshistoria
Det är precis det jag börjar tro att jag är. Jag har funderat nu ett litet tag på om mitt liv blivit innehållslöst och tråkigt. Tyvärr har det inte hänt ännu. Jag är fortfarande en parodi. Tidigare har jag talat om att jag känt mig som Mr Bean ibland, ni vet den gången jag fick styra runt Metro på golvet i bussen för att torka upp hundspya, någon annan gång har jag känt mig som Homer Simpson. På tal om honom funderade jag alldeles nyss på varför man inte kallar munkarna med hål i mitten, ni vet Homer Simpson-donuts, och varför man inte ändrar formen på munkar till lite mer penisliknande form. Det skulle göra det mycket lättare att hitta rätt på hyllan faktiskt. Logiskt, ni vet, hjärnan kan visualisera framför sig vad det är man letar efter. Nåväl, inte den typen av tankar nu, vi var ju inne på annat. Jo, mitt liv som en parodi. Idag vet jag inte om jag har någon parodi. Jag fick inte riktigt till Mr Bean-looken och någon Homer Simpson var jag definitivt inte. Jag var kanske bara, förhoppningsvis, en parodi på mig själv.
Som ni vet sedan tidigare har jag ju hund. Hundar äter och hundar bajsar. Även min. Min verkar däremot ha en stor förkärlek till pendeltågsstationer. Så även idag.
Allt började med att jag satt och glodde på den här skärmen och blev lite sen till tåget. Vilket ledde till att jag och Vson fick gå väldigt snabbt. Någon bajstid var verkligen inte inplanerad. Till saken hör att jag hade ont i benet idag och inte ville gå hela vägen till stallet utan åka buss. Sagt och gjort skyndade vi oss som bara den till tåget. Varje gång han försökte stanna och bajsa, för det var det han ville sa jag åt honom att knipa igen. Hur svårt kan det vara att vänta liksom?
Vi kommer med tåget och hinner med bussen. I stallet var det sedan andra hundar så Vson fick nöja sig med att vänta i en box. Vi skulle även ta bussen hem. Helt sjukt, men bussen var toktidig och precis när jag skulle gå ser jag den komma så jag springer som en tok mot bussen. Tack och lov hinner vi. Det här var ungefär två och halv timme efter att vi började promenaden mot tåget till stallet. Jag hade glömt hundens bajsbehov, tyvärr hade nog inte han det, men han kunde knipa.
Vi kliver av bussen vid stationen och hunden går genast bort mot staketet vid rälsen och normalt brukar han pinka, men inte idag, nej, han ska bajsa. Fan också! Jag har ju ingen påse, men jag kom på, det är lugnt. Jag tänkte ju gå in på kiosken och köpa kaffe. Då kan jag köpa något mer och be att få en påse. Plingeling-toppenidé!
Väl inne i kiosken letar jag upp pengarna, som jag har löst i fickan och tro det eller ej. Där låg ju en påse. Sagt och gjort köper jag kaffe och kanelbulle. Precis när jag stängt locket till kaffet hör jag varulvsvrålet utanför - från min hund. Jag springer ut med kaffe och kanelbulle i handen. Hunden har precis skrämt upp alla som kom med det kommande tåget. Jaja, vi går vidare. Stopp och vänta - en liten sak här nu. Hunden var ju bajsnödig. Sagt och gjort. Han bajsar, mitt när alla passagerarna kommer från det anländande tåget går förbi och precis efter att han dessutom skrämt upp alla, mitt på asfalten, mitt i vägen för de gåenden. Hmm....vem får ställa sig, med kaffe, kanelbulle och plocka upp hundbajs - jo, jag! Suck och stön!
Behöver jag ens berätta hur det kändes? Vill ni ens veta hur många människor som kliver av vid ändstationen? Finn ett fel liksom - kaffe, kanelbulle, hundbajs. Jag blev ju så jävla illa tvungen att ställa både kaffe och kanelbulla på asfalten strax bredvid hundbajset. Vad skulle jag annars göra? Ja, alltså det var inte lika gott som det var tänkt att det skulle bli.
D
Som ni vet sedan tidigare har jag ju hund. Hundar äter och hundar bajsar. Även min. Min verkar däremot ha en stor förkärlek till pendeltågsstationer. Så även idag.
Allt började med att jag satt och glodde på den här skärmen och blev lite sen till tåget. Vilket ledde till att jag och Vson fick gå väldigt snabbt. Någon bajstid var verkligen inte inplanerad. Till saken hör att jag hade ont i benet idag och inte ville gå hela vägen till stallet utan åka buss. Sagt och gjort skyndade vi oss som bara den till tåget. Varje gång han försökte stanna och bajsa, för det var det han ville sa jag åt honom att knipa igen. Hur svårt kan det vara att vänta liksom?
Vi kommer med tåget och hinner med bussen. I stallet var det sedan andra hundar så Vson fick nöja sig med att vänta i en box. Vi skulle även ta bussen hem. Helt sjukt, men bussen var toktidig och precis när jag skulle gå ser jag den komma så jag springer som en tok mot bussen. Tack och lov hinner vi. Det här var ungefär två och halv timme efter att vi började promenaden mot tåget till stallet. Jag hade glömt hundens bajsbehov, tyvärr hade nog inte han det, men han kunde knipa.
Vi kliver av bussen vid stationen och hunden går genast bort mot staketet vid rälsen och normalt brukar han pinka, men inte idag, nej, han ska bajsa. Fan också! Jag har ju ingen påse, men jag kom på, det är lugnt. Jag tänkte ju gå in på kiosken och köpa kaffe. Då kan jag köpa något mer och be att få en påse. Plingeling-toppenidé!
Väl inne i kiosken letar jag upp pengarna, som jag har löst i fickan och tro det eller ej. Där låg ju en påse. Sagt och gjort köper jag kaffe och kanelbulle. Precis när jag stängt locket till kaffet hör jag varulvsvrålet utanför - från min hund. Jag springer ut med kaffe och kanelbulle i handen. Hunden har precis skrämt upp alla som kom med det kommande tåget. Jaja, vi går vidare. Stopp och vänta - en liten sak här nu. Hunden var ju bajsnödig. Sagt och gjort. Han bajsar, mitt när alla passagerarna kommer från det anländande tåget går förbi och precis efter att han dessutom skrämt upp alla, mitt på asfalten, mitt i vägen för de gåenden. Hmm....vem får ställa sig, med kaffe, kanelbulle och plocka upp hundbajs - jo, jag! Suck och stön!
Behöver jag ens berätta hur det kändes? Vill ni ens veta hur många människor som kliver av vid ändstationen? Finn ett fel liksom - kaffe, kanelbulle, hundbajs. Jag blev ju så jävla illa tvungen att ställa både kaffe och kanelbulla på asfalten strax bredvid hundbajset. Vad skulle jag annars göra? Ja, alltså det var inte lika gott som det var tänkt att det skulle bli.
D
